Vecka 37 (36+0) idag. 90% av graviditeten avklarad, 4 veckor kvar till beräknat ankomstdatum. Höggravid, och så undrar jag varför jag stundvis är trött och har ont i kroppen. En titt i närmsta spegel borde ju kunna ge svar nog, men ändå så hänger inte riktigt hjärnan med.
Efter två års väntan och längtan flyttade 23:an in, och det kunde inte kommit lägligare. Efter ett misslyckat pergoförsök (hormorstimulering) så hade vi nu mest troligt våran sista chans på egen hand innan vi skulle hamna i kö för IVF. Ett positivt ÄL-test 18 mars, och kvällen slutade med tårar. Missmod för att det aldrig skulle gå, att vi nu skulle få genomgå ett annat sorts helvete för att förhoppningsvis få komma lite närmare himlen och ett barn. Jag grinade utan hejd och funderade hela natten.
Hur mycket orkar vi med innan vi tappar bort oss i den här röran? För första gången uppenbarade sig alternativet att vara "bara vi" resten av livet. Med eller utan barn, jag visste att det var med Darlingen jag ville vara.
Tankarna sköts åt sidan, och tårarna kom inte tillbaka förrän 31 mars. Då av glädje, ett plus på stickan. Ett liv i min mage, och glädjen visste inga gränser. 23:an fanns nu till, och snart får vi träffas för första gången.
Jag menar inte att de som har svårt att bli gravida uppskattar sina graviditeter mer än de som lyckas direkt, men allt som varit jobbigt i kroppen har inte gjort en tusendel så ont som smärtan i hjärtat innan 23:an flyttade in.
Fortsätt kämpa alla ni som vill nå fram till plusset men inte lyckats än, det är värt allt när det där ensamma strecket får sällskap på stickan och ett nytt liv just börjat finnas till. ♥
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh vad fint du skriver! och nu är ni verkligen nära målet.
SvaraRaderaunderbart att ni lyckades på egen hand till sist ändå! Det är en hemsk färd, månad efter månad med dessa "misslyckanden". Sådant man nog aldrig kommer glömma.
SvaraRaderaSkönt att du har en uppfostrad liten plutt som inte bråkar med revbenen dina iallafall, får se om min fortsätter vara lugn. Verkar som jag inte är så ensam om att INTE ha massa bökande där - man börjar ju såklart fundera om det är nå fel.
Kram!
Em: Tack :) Inte hade man så mycket till hopp mellan varven, men det visade sig ju bli bra tillslut :)
SvaraRaderaToksnippa: Nej, minnet av tårarna kommer man nog alltid ha med sig.
Vi får vara glada åt våra orörda revben, för "krämplösa" är vi ju ändå inte ;)
Jag förstår att det kan vara en provocerande tanke, men jag tror visst att de som fått kämpa extra mycket uppskattar GRAVIDITETEN (inte barnet) mer än andra. I alla fall ibland. Vi har varit med om både och. Dottern på 18 månader kom efter två jobbiga missfall (ena i vecka 16) och 1,5 års kämpande. Lyckan visste verkligen inga gränser, graviditeten, förlossningen, allt jobbigt efter. Inget var jobbigt på riktigt. Allt vara bara EXTREM lycka!
SvaraRaderaNu väntar vi en son, med beräknad ankomst om två månader. Han bara blev, helt plötsligt fanns han där i magen. Självklart är vi extremt lyckliga för det, och längtar ihjäl oss efter honom. Men graviditeten har varit helt annorlunda den här gången, man vill liksom bara att det ska vara över :-)
Det är underbart att se någon njuta så som du och din darling gör! Ni förtjänar det verkligen! Ingen som inte varit där kan förstå vilket helvete det är att kämpa, kämpa och kämpa...
Jag förstår precis hur det känns... Jag har dagar när jag bara gråter av lycka när jag inser att just vi, efter dryga fem års kämpande i motvind, äntligen kommer att bli föräldrar! Det är så otroligt svårt att sätta ord på hur det känns, tror inte ens att det går att beskriva. :D
SvaraRaderaAll lycka till er och kommande tillskott! :D
Hej! Emma, heter jag och blev så rörd av ditt inlägg :)Jag har läst din blogg sen i våras, då det tipsades om den på Allt om barn tror jag. Jag och min man har försökt föröka oss sen 2007 och det vill sig inte. Tog kontakt med vården våren 2009 och har ännu inte börjat med iVF, eftersom allt tar en sån evinnerlig tid. Vi har hunnit med en föräldrautbildning inför adption under tiden, men i december ska vi dra igång med IVF. Jag brukar börja dagen med tre bloggar: Nu när du finns (f.d. Innan du fanns), ta mig vidare till Resan till plusset, för att sedan landa hos dig. Det är alltid en sån skön känsla att ta del av dina tankar och positiva inställning till allt. Jag önskar dig, Darlingen och 23:an all lycka. Kram från Emma i Halmstad
SvaraRaderaAnonym: Förstår hur du tänker, och i vissa fall stämmer det nog mycket bra! Har dock flera i min omgivning som haft lätt att bli gravida och ändå uppskattat sina graviditeter till max trots att de inte alltid varit så lätta :) Tack för din kommentar!
SvaraRaderaErika: Ja, det är ju svårt att få in i huvudet att det faktiskt är sant och på riktigt, inte ett dåligt skämt :)
Emma: TACK, för din kommentar! Guld värt att få höra, det är kommentarer som din som får en att fortsätta skriva de dagar man är riktigt less :) kram