Förlossningsberättelsen

Natten mellan torsdag och fredag vaknade jag några gånger och hade onda sammandragningar. Trodde inte att det var något på gång då det hänt flertalet gånger tidigare, men så vaknade jag klockan 6 och då hade smärtan förändrats och jag hade regelbundna förvärkar. Darlingen vaknade vid kvart över 6 och bestämde sig för att inte åka till jobbet direkt utan stanna hemma och se vad som skulle hända. Vi började klocka värkarna och de var ungefär en minut långa och hade 2-4 minuters mellanrum. Jag är jättepeppad och bestämmer mig för att ta ett bad, när jag går på toaletten innan så kommer det sista av slemproppen som tidigare lossnat lite bit för bit.

Ringer till förlossningen medans jag sitter i badet och frågar när dom tycker man ska komma in, dom svarar att vi får komma in för koll när vi vill men att vi får stanna hemma så länge jag tycker att jag kan hantera smärtan. Det varma badet hjälper mot det onda som sitter i ryggen men gör ingen skillnad på värken fram i magen. Det går bra att andas genom det onda, och när jag är less på att bada så går vi ner och plockar fram en ordentlig frukost. Efter att vi ätit så kollar vi på Sunes Jul och förvärkarna håller i sig. När jag går på toaletten vid elvatiden så börjar det komma både färskt och levrat blod, jag antar att det är för att jag börjat öppna mig och slemproppen lossnat men ringer ändå till förlossningen för att höra. Dom vill att vi ska komma in för en koll, så vi lastar in väskorna i bilen och jag är sur som en citron för att jag är bombsäker på att vi ska få åka hem igen och för att jag hellre vill vara hemma när jag har ont. Förvärkarna kommer nu mer sällan men gör lika ont och är lika långa som tidigare.

När vi kommer till förlossningen 11:45 så får vi göra en halvtimmes CTG-kurva som visar att bebisen i magen mår bra och att jag har regelbunda förvärkar som kommer ungefär var 10:nde minut. Barnmorskan gör en undersökning som visar att jag är öppen 1,5-2cm och vi får åka hem igen. Vi tyckte båda att det var skönt att få se att bebisen mår bra, men jag är fortfarande lite sur och bestämmer att vi ska åka och handla julgransglitter på Storheden (handelsområde utanför Luleå). Efter att ha promenerat runt på HM och Rusta med värkar som blev allt ondare efter barnmorskans petande så ska jag tjurskalligt nog åka in till stan för att fixa det sista inför julen. När vi kommit till rondellen vid Kulturens Hus (mitt i stan) gör värkarna riktigt ont och jag frågar lite ynkligt om vi inte ska åka hem och kolla på film istället. Darling blev nog lättad och vänder gladeligen hemåt igen. Bilresan hem var ingen höjdare då det började göra allt ondare, men till sist är vi hemma och jag lägger mig på soffan. Darling åker och hyr film och köper med lunch hem, vi ligger sedan och myser i soffan hela eftermiddagen.













Förvärkarna kommer alltmer sällan, ungefär var 5 minut när vi kollar på filmen, och vi blir besvikna båda två. De avtar sedan ytterligare och kommer lite sporadiskt nu och då. Efter att ha ätit middag så går vi ut på en 40 minuter lång promenad, men ingenting händer. Jag lägger mig i ett varmt bad och tänker att nånting måste väl ändå hjälpa?! Icket det, vi ställer in oss på att kolla Idol-finalen och sedan sova gott. Under slutet av Idol så börjar värkarna bli regelbundna igen, men vi tror inte att det ska hända någonting. Då vi städat undan i vardagsrummet så tar vi med oss min lilla dator upp till sovrummet för att kunna klocka värkarna om det skulle komma igång igen under natten. Då jag borstar tänderna och gör mig färdig för natten så säger jag till Darlingen att det gör ondare och ondare och kommer allt tätare igen. Han börjar klocka värkarna vid klockan 11 och det visar sig att de är ungefär en minut långa och kommer med 2-3 minuters mellanrum, mer intensivt än jag kommer ihåg i efterhand. (Har kvar registreringarna som startsida och insåg det först när vi kom hem.) Vi kryper ner i sängen, Darlingen hämtar vetevärmaren då jag har fruktansvärt ont i ryggen och håller om mig då jag andas genom det onda.

Helt plötsligt, 23:15, när jag är mitt i en värk så kändes det som att ett gummiband gick av i magen och snärtade till. Jag flög upp ur sängen och höll i mig i spjälsängen som vi tagit in till vårat sovrum några dagar tidigare. Sen sa det PLASK, precis som på film. Vattnet gick och det kändes som att det forsade. "-OJ! VATTNET GICK!" fick jag ur mig och Darlingen är inte lite förvirrad. Ena sekunden låg jag i sängen och försökte andas mig genom en värk, nästa sekund står jag bredbent bredvid sängen och läker som ett såll. Han springer in till badrummet och kommer tillbaka med en liten papperstuss, jag säger åt honom att det inte hjälper nånstans, hämta skurhinken istället. När värken väl tar slut så tar jag mig med Darlingens hjälp till badrummet och han får skura golvet i sovrummet. Han frågar om jag vill ringa till förlossningen på en gång, jag är lugn som en filbunke och säger att jag kan ringa när jag är färdig i badrummet. Men så gör helt plötsligt värkarna tusen gånger ondare än tidigare och jag ropar till honom att han får ringa, för det är dax att åka in. Han ringer och hjälper mig sedan på med kläder och nedför trappen. Jag skyndar mig in i köket, för vi får ju inte glömma att ta ut soppåsen! Vi får på oss ytterkläderna och sedan försvinner jag upp till badrummet med en värkpaus i trappen. Darlingen följer efter och frågar vad jag håller på med. Jag står då och andas genom en värk med ett krampaktigt tag om handfatet, och svarar att jag måste ju väga mig innan vi far. Han tror att jag tappat förståndet och leder mig nedför trappan igen, och ut till bilen. Hela bilfärden och vägen från bilen till förlossningen så gnäller jag över en inbillad "jättestor fläck på rumpan" eftersom jag läker vatten och har ljusgråa byxor. X antal gånger får Crille kolla in min bakdel och bedyrar att det inte finns någon fläck, men jag tror honom inte och är mer eller mindre förtvivlad. Varför jag ens brydde mig, det är en stor gåta som aldrig kommer få något svar.

Klockan 12 kommer vi till förlossningen efter ha gått in genom akutingången och promenerat i vad som kändes vara milslånga korridorer. 00:10 startas en CTG-kurva som görs under en halvtimme. Vår barnmorska Maria börjar prata smärtlindring, och vi kommer överens om att jag ska ta ett bad när kurvan är färdig. Hon gör en undersökning som visar att jag är 3 cm öppen. Under badet så känns det precis som på morgonen, det hjälper mot smärtan i ryggen men inte den i magen. Darlingen sitter på en stol bredvid, jag gör mitt bästa för att andas genom värkarna. När vattnet börjat kallna så vill jag kliva upp och vi kommer in på vårat rum igen, klockan var då 01.40 och jag provar lustgasen.






























Vår barnmorskestudent Carola och Maria gör varsin undersökning 02:08 och den visar att jag öppnat mig till 5 cm och att bebisen fortfarande var ovan spine. Jag blev illamående av lustgasen de första inandningarna, men det gick sedan över. Darlingen höll en varm handduk mot min svank vilket hjälpte mot det onda i ryggen, men jag tyckte inte att lustgasen gjorde någon skillnad mot smärtan varken i magen eller ryggen. Mellan värkarna så kände jag mig lite groggy vilket gjorde det lättare att slappna av och hämta kraft, det var väldigt skönt och jag sa vid ett tillfälle till Darlingen att det kändes som "en riktig dyngfylla". Dessutom var det omöjligt att andas snabbt och ytligt med masken över ansiktet, så jag var tvungen att andas djupa, lugna andetag, precis som man "ska". Både Carola och Maria föreslog vid ett flertal tillfällen att jag skulle ta en epiduralbedövning, men jag tänkte att om jag tar den nu, vad ska jag då göra sen när det gör riktigt ont?


03:22 görs en ny undersökning som visar ett bebisen var vid spine och att jag var helt öppen. Nu kändes det att kroppen ville att jag skulle trycka på under värkarna, men jag fick vackert försöka knipa igen då hon fortfarande ligger för högt. Jag hade hittills under förlossningen fått ligga på sida för att det inte skulle trycka mot ryggen, men fick nu vända mig på rygg för att det var dax att börja krysta. Jag lägger lustgasen åt sidan och får börja krysta 03.30 då hon sjunkit ner mot bäckenbotten. Satan i gatan vad ont det gjorde i ryggen, efter några värkar var jag förtvivlad och bad om att få vila genom en värk för att det gjorde så ont. Förutom Maria och Carola fanns nu även undersköterskan Gunilla med, och de peppade mig tillsammans med Darlingen att fortsätta krysta och att ta i för kung och fosterland. Bebis låg med huvudet på tvären, och ville inte vrida sig det sista kvarts varvet, så en läkare ringdes in om det skulle behövas hjälp med sugklocka för att få ut henne om jag inte skulle orka. Det behövdes dock inte, 04.01 kom hon ut hal som en ål och snyggast i världen. Darlingen fick klippa navelsträngen och hon lades på mitt bröst där hon låg medans de roade sig med att brodera korsstygn i mitt undre liv (8 inre om någon nu är intresserad). När de sytt färdigt fick jag återigen lägga mig på sida och Astrid fick sitt första mål mat vilket hon glupskt smaskade i sig. Efter att hon ätit fick jag ta en dusch medans Darlingen och Carola vägde, mätte, kontrollerade och klädde henne. Efter att vi fått mysa en stund och fika så gick vi över till BB där vi sedan spenderade de kommande två dygnen.



















Om jag ska sammanfatta förlossningen med ett ord så blir det "lätt". Det gick snabbt, och den värsta smärtan satt i ryggen. Jag hade förväntat mig att själva värkarna skulle göra ondare och likaså utkrystningen. Visst gjorde det jäkligt ont, men inte så ont som jag hade trott. Innan förlossningen hade jag tänkt att jag ville klara mig på lustgas som smärtlindring och att jag ville försöka stå så mycket som möjligt. Lustgasen räckte, men jag stod inte en enda minut. Det var knappt att jag tog mig till och från toaletten, Darlingen fick nästan bära mig. Benen skakade som asplöv, vet inte om det berodde på smärtan i ryggen, utmattning eller att någon nerv låg i kläm.

Som jag skrivit tidigare var våran förlossning perfekt för oss, och det finns ingenting jag skulle velat ha gjort annorlunda. Jag är inte ett dugg avskräckt från att föda barn och skulle kunna göra det igen imorgon för Astrids skull. Jag är dock väldigt ödmjuk inför det faktum att det var en tuff väg vi fick gå för att få Astrid att flytta in i magen, och att det kan bli lika tufft eller rent av omöjligt att nå dit igen. Vi är så glada och tacksamma över att ha våran lilla tjej här hos oss, funderingar om syskon får komma senare. Darlingens farmor är dock övertygad om att vi kommer få 10 barn, för som hon sa

"-Efter några stycken går det av bara farten".