För min del gick det också bra, vi började med att prata igenom förlossningen och sedan gjordes det en undersökning. Vi pratade sedan om hur jag mår fysiskt, och där finns det inget att klaga på förutom att ryggen/svanskotan fortfarande gör ont ibland. Det blir dock bättre och bättre, snart är jag i toppskick igen! Sedan pratade vi om hur jag mår psykiskt, och jag fick fylla i en enkät. Bodens kommun är visst testpilot för ett projekt där alla blir erbjudna ett samtal för att förebygga psykisk ohälsa då det är såpass vanligt med förlossningsdepressioner. Det var skönt att prata om alla känslor som yr i kroppen med någon som vet vad som klassas som normalt eller inte. Att hon kunde sätta ord på mina känslor kändes betryggande, då är jag ju inte den första som känner så..Fick en "diagnos" på det jag tycker känns jobbigt, jag har separationsångest från magen och förlossningen.
Fortfarande börjar jag grina när jag ser bilder på magen och ältar förlossningen om och om igen. Det är inte så att jag inte alls trivs med mig själv nu, men jag har aldrig trivts så bra som med Astrid i magen..Nåja, jag får vara glad över att jag minns tillbaka med glädje på den tiden, det är det ju inte alla som kan. Vi hade en otroligt fin och bra graviditet och förlossning, och det är jag tacksam för.
Ja, njut av den känslan. Jag kände också så efter att jag fått min dotter, mitt första barn. Nu har jag precis fått andra barnet och den graviditeten och förlossningen var helt annorlunda, och nu känner jag inga som helst lyckokänslor när jag tänker tillbaka på stora magen, sparkarna eller någonting alls. Jag är bara innerligt glad att allt är över, och bergfast i min övertygelse att ALDRIG mer utsätta mig för det igen. Och då syftar jag mest på graviditeten, förlossningen andra gången var en barnlek jämfört med första. Efter att dottern var född kunde jag inte för mitt liv förstå hur man inte skulle vilja ha fler barn på grund av gravidit/förlossning. Nu förstår jag VERKLIGEN!
SvaraRaderaJag grät hela tiden när jag fyllde i pappret om hur man mår. Men jag var helt normal sa hon ;) Jag var tydligen inte den första. Allting är knepigt och man har så mkt blanande känslor såhär i början. Man blir tokig :) Kram till er
SvaraRaderaAnonym: Jag försöker njuta istället för att sörja, och förstår att det är tvärtom för en del andra. Tack för din kommentar!
SvaraRaderaJa, jag sörjer lite jag med. Jag trivdes så bra gravid! Blir tårögd o se gravidbilder och önskat att jag fotat mer alldagliga tjockis-bilder med.
SvaraRaderaLinda: Skönt att höra att man inte är ensam om det :D Önskar också att vi tagit mer alldagliga bilder, har massor av "veckobilder" men knappt några spontana..Nåja, så dags att komma på det nu :D
SvaraRadera