Olivrädd!

Inatt drömde jag att jag var gravid. Ingen storslagen rosenskimrande dröm, allt var precis som i verkligheten fast jag hade just pinkat ett plus. Darling var så exalterad att han stammade, vi skrattade hysteriskt och glädjen visste inga gränser.

Så ringde väckarklockan. Det är lagomt uppskattat även i vanliga fall, men påminnelsen "PERGO!" gjorde att jag landade lite hårdare än vanligt när jag trillade ner från drömmarnas värld.

Jag läser positiva historier om de som lyckats efter sin första enkelkur, och hoppas att vi också ska kunna sälla oss till den skaran. Sen läser jag mindre positiva historier om de som försökt i flera år med enkel, dubbel och trippelkurer utan en tillstymmelse till ett plus. Och blir rädd. Man kan inte riktigt kalla det livrädd, för jag är ju snarare rädd att det inte ska bli ett liv. Jag är olivrädd skulle man kunna säga, men det låter ju inte riktigt klokt.