Det började tåras i ögonen innan vi hunnit till Skellefteå och när vi nått Piteå hade myrorna i benen och fjärilarna i magen tagit över för länge sen. Jag visste att det skulle stå en varm famn och vänta på mig när jag klev av bussen, och hjärtat slog dubbla slag när jag klev av. Mitt närhetsbehov har ökat till något extremt sen 23:an flyttade in, och det är bara Darlingen som duger. Jag som avfärdar dom flesta graviditets-åkommor kan bara konstatera att den här åkte jag på så det bara visslade om det. Fick jag chansen skulle jag bygga bo i hans armhåla och vara nära, nära, nära dygnets alla sekunder, men det går ju inte riktigt.
Igår sov jag tryckt mot Darling likt en igel, och vem hade disco i magen då? Inte vet jag, för jag sov. Men den blivande pappan meddelade att det var mycket svårt att sova när någon sparkade honom i sidan konstant. Jag hejar på 23:an, här ska det delas på vakna nätter från start!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mysigt! och jag är precis likadan. Min gubbe är ju himla bra i vanliga fall men just nu är han som bränslet jag behöver för att leva. :P Det blir väldigt mycket kramar och mys här också! och jag längtar som attan tills han kommer hem från jobbet på dagarna.
SvaraRadera