Tack för varje dag

Igårkväll när jag inte ides sträcka mig efter tvdosan så roade jag mig med att läsa bloggar istället. Lite bakbloggar, allmänt tramsbloggar, sminkblogg och så ett helt gäng barnlöshets-/preggobloggar precis som vanligt. Många bloggar som skrivs av de som längtar efter en liten är så nakna och brutalt ärliga att det känns som att man kommer personen bakom tangentbordet in på skinnet och börjar bry sig med hjärtat.

Förra veckan så slutade lilla Embi's hjärta att slå i sin mammas mage. Drygt en månad innan han skulle komma ut och formatera om livet till ännu bättre för sina föräldrar så slutade det lilla hjärtat att slå, sparkarna tog slut och Tonci fick föda sin döda son vid en igångsatt förlossning. Jag tror inte det finns någon som kan förstå hur det känns att förlora ett barn innan man själv varit där, men det gör fasansfullt ont i hela kroppen att läsa hennes ord.

Hur orkar man välja kista till sitt döda barn? Hur vågar man somna av rädsla av att vakna och tro att allt var en dröm, för att sedan inse att det var den brutala verkligheten? Hur orkar man andas, prata och tar tårarna någonsin slut?

Från ögonblicket längtan efter en liten sätter in så är det bara att förbereda sig på att vara orolig resten av livet. Oro över att inte kunna bli gravid, oro för missfall, att ultraljudet ska visa något som inte stämmer, att man inte går upp nog/för mycket i vikt och oron för le grand finale-förlossningen. Men inte tar det slut där, sen ska de första vingliga stegen tas, dagisstart, lära sig att cykla, få kompisar, första kärleken, första klass och resten av skolgången, folköl och mopeder. Inte tar det slut där heller, men ni förstår min poäng.

Igår grinade jag ögonen ur mig med tända ljus på vardagsrumsbordet mitt i fredagsmyset. För dom som förlorar sina barn och för dom som aldrig får ett litet liv att älska. Oron satte kroppen i panik, men så fattade 23:an att det var läge att ge sig till känna och började dansa riverdance i magen. Betydligt tryggare kunde jag somna med händerna på magen och känna tacksamhet för att vi får vara så lyckliga, men ändå ödmjuk inför det faktum att man aldrig vet hur länge lyckan varar.

Tack för varje dag.