Dag 18 - Något jag aldrig kommer glömma

Igår var det precis ett år sedan en ÄL-sticka slog om till glad gubbe. Då visste vi att nu gäller det, ska det bli en 23:a så är det nu det ska bli. Stress, press och dåligt humör gjorde att vi blev osams och jag funderade för första gången på hur mycket det egentligen var värt. Innan hade det aldrig varit något snack om saken-på något vis skulle vi bli föräldrar, punkt slut.

Men just den natten grinade jag och funderade på hur mycket vi skulle orka försöka innan vi tappade bort oss själva i allt barnagörande. Jag kände att vi var viktigast av allt, med eller utan bebis. 23:an flyttade dock in, och vi kom bara varann närmre och närmre under tiden som hon växte i magen.

Nu är det helt otänkbart att hon inte skulle finnas, och på något vis tänker jag att det var meningen att hon flyttade in i magen just då.