Dag 22 - Det här upprör mig

Vart ska jag börja? Allt från triviala saker som tomma toarullar och sockludd till mer världsliga saker som krig och människoförtryck får mitt blodtryck att stiga. Men ska jag välja en sak som upprör mig till den gräns att det pyser ånga ur öronen på mig så är det människor som behandlar barn illa. Fysisk och psykisk misshandel, utnyttjande och elakheter. Det är för mig obegripligt hur man medvetet kan skada ett barn, det finns i mina ögon inget mer oskyldigt.

Alla barn hittar på dumheter, det tror jag kommer av nyfikenhet och upptäckarglädje. Säkerligen fruktansvärt frustrerande för stunden, men i efterhand när man inser att de lärt sig något genom att våga något nytt så tror jag den där frustrationen byts ut mot stolthet. Ingen föds ond, och så länge barn inte visas ondska så lär de sig inte heller att vara elaka. Givetvis behöver alla barn gränser, jag menar inte att barnen ska släppas fria och få härja precis som de vill.

När Astrid kom vaknade en tiger i mitt mammahjärta. Blotta tanken på att någon skulle skada henne gör mig redo för strid och i bröstkorgen hör jag hur det morrar. Jag är hennes mamma, det är mitt jobb att skydda henne från allt ont i världen. Hon kommer förr eller senare bli varse om att hela världen inte är en rosaskimrande, trygg plats, men det behöver inte ett barnhjärta bli tyngt av.

Jag kommer aldrig göra henne illa, aldrig höja min hand eller på något sätt få henne att känna sig mindre värd. Och den som gör det kommer banne mig få veta att de lever.