Ni hör ju, det är saker jag inte tror att någon annan klandrar mig för, men ändå. Jag tar mig helt enkelt inte tid till saker som tidigare kändes så otroligt viktiga men som inte betyder alls lika mycket när jag har Astrid att tänka på i första hand. Att jag skulle prioritera om livet kom inte som nån överraskning, det är en till person i mitt liv som ska ta plats, och jag ger henne all plats och tid jag kan utan att tappa bort mig själv (dvs jag går fortfarande på toaletten ibland och duschar gärna ostört).
Antagligen kommer jag hitta en lagom balans och få bättre rutiner framöver då vi återgår till vardagen och lär känna varandra ännu bättre. Men jag är ju nu mamma och sambo i första hand, allt annat kommer efter det. Det jag vill få att funka mest är att umgås med alla vänner, er behöver jag ju lika mycket nu som tidigare, men jag har helt enkelt lite mindre tid till övers.
Låt vardagspusslandet begin!
Jag var på en föreläsning som Mia Törnblom höll, och hon sa en massa vettiga saker om just det här med att man ska hinna så jäkla mycket hela tiden och att vi får dåligt samvete om vi inte hinner allt på den där kilometerlånga listan vi har. Hon ansåg att man istället skulle lägga fokus på det man faktiskt gjort, för det är oftast rätt mycket det också. Fokus på det bra och det man gjort istället för på det man inte gjort. Det kommer fler dagar. ;)
SvaraRaderaKRAM!
För vissa tar det tid innan man får in vardagsrutiner, för andra går det fortare. Låt det ta den tid det tar och njut av varandra medan Astrid är så pass liten. Tiden går alldeles för fort och snart är hon och kryper omkring på golven.
SvaraRaderaLovisa: Vi tar dagen som den kommer och jag har fått lära mig sedan Lillan kom att allt inte behöver göras NU (dvs: det finns dammråttor i hörnen) :) Tack för uppmaningen :)
SvaraRadera