Frågan är, vad väljer man av pest eller kolera? Om man vet att man ska förlora någon, väljer man då att förlora dem plötsligt och smärtfritt utan chans att ta farväl? Eller väljer man att sakteliga få ta avsked, även om personen man ska lära sig att leva utan får utstå fysisk och psykisk smärta?
Idag är det på dagen tre år sedan min farfar dog. Han kan ha varit världens roligaste man och bjöd på många skratt. Fram tills att min bror var en sisådär 16 år så klippte han bort flärparna på halstablettspappret så att det skulle bli lättare att "skala" dem. 90, nästan 91, år fick han finnas till och det var först under hans sista månader som det märktes ordentligt att han blivit gammal.
Dagen innan han dog så hälsade jag och Darlingen på honom, och det var som att se ett spöke. Han var färdig med livet och det var dax att gå vidare. Jag blev inte förvånad alls när mamma ringde dagen efter och berättade att han dött, ledsen men inte förvånad. Och lättad. För inte var det ett liv värdigt min tidigare så pigga, skojfriska och självständiga farfar, att ligga i en säng utan makt över sin egen kropp. Jag visste att det var det bästa, och kanske var det därför lättare att acceptera.
Men, som sagt, pest eller kolera? Jag tror inte att det finns något alternativ som passar alla avsked, men rent spontant så säger jag plötsligt och smärtfritt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag är så glad för sista året med pappa, fast han var dålig och hade stundvis ont så är dom sista minnen ovärderliga och dom vill jag inte vara utan.
SvaraRaderaJag är väldigt tacksam över att min pappas död var så plötslig och smärtfri som möjligt. Visserligen fick vi veta att han var sjuk, men vi hade inte fått någon dödsdom och hade ingen aning om att det skulle gå så fort, och det är jag väldigt glad över idag. Både för min egen skull, men framför allt för pappas.
SvaraRaderaVisst kan jag tycka att det hade varit mycket värt om han hade kunnat fått leva ett halvår-år extra och fått möjlighet att träffa sitt barnbarn, men om den tiden hade medfört smärta och ångest över att veta att det ändå skulle ta slut så tycker inte jag att det hade varit värt det.
Jenny: Det förstår jag, kan tänka mig att man tar vara på tiden på ett annat sätt när man vet att den är begränsad? Tänker själv att jag vill bli bättre på att uppskatta varje tillfälle jag träffar de jag älskar, livet är för kort för att slösas bort!
SvaraRadera