Changes

Innan jag träffade Darling så kändes som att jag tappat förmågan att gråta när jag var ledsen. Efter allt under tiden/efter det tog slut med N så kändes det som att det var bättre att hata och hålla inne allt än att visa sig sårbar och gråta. Så jag försökte hata och peka fuck-you åt allt som gjorde mig upprörd, och det fungerade ganska bra. Tills jag en dag insåg att det varit flera månader sen jag grät, jag som tidigare tyckt att man måste "gråta av sig" då och då. Då vände allt, jag försökte älska och omfamna allt som gjorde mig glad, vilket inte heller fungerade så jäkla bra. Det går inte att föröka ge, ge, och ge utan att få något tillbaka, det håller logiskt nog inte i längden. Då träffade jag Darling. Han gav, gav och gav, och jag försökte att inte ta emot alls. Till slut insåg jag att det var av ren tjurighet och rädsla som jag inte vill släppa in honom i mitt liv, och sänkte garden. Aldrig har någon gjort mig så lycklig. Aldrig har någon bidragit till att jag förändrat mitt liv till något så mycket bättre. Och nu, börjar jag sakta, sakta lära mig att det OK att gråta när man är ledsen, att det inte är fel och svagt. Visst hatar jag fortfarande och pekar fuck-you ibland, men nu gör jag det med ett leende på läpparna.