Fredag 04:15 vaknade jag och hade onda värkar. Väckte inte Darlingen, utan tänkte att jag skulle känna efter och se om de avtog eller om de skulle hålla i sig. Han vaknade till vid klockan 5, "-Crille, jag har värkar" sa jag glatt, och då kan ni tro att han blev klarvaken på en sekund. Fram tills dess hade jag haft 5 värkar, men inte klockat dem. Vi började klocka med appen Värktimer, och det visade sig att värkarna höll i sig i ungefär en minut, och att det var 2-4 minuter emellan.
Jag gick på toaletten, och det sista av slemproppen lossnade, resterande måste ha kommit lite pö om pö tidigare. Under tiden jag var på toaletten tände Darlingen ljus i sovrummet, och sedan klockade vi värkar, jag stod upp under varenda en, och så låg vi i sängen mellan. 05:30 vaknade Astrid och kom över till vår säng, "-Mysit" sa hon om de tända ljusen och räknade dem "-En, tå, te" om och om igen. Hon skrattade åt mig när jag andades genom värkarna och gungade på höfterna, och klappade mig på rumpan när jag stod bredvid vår säng och höll i mig i spjälsängen.
Klockan 06 ringde jag in till förlossningen för att rådfråga vad vi skulle hitta på, och de ville att jag skulle komma in på en gång. Darlingen ringde till farbror Kocko som kom för att vara med Astrid. 06:50 tog vi oss iväg, vet inte riktigt varför vi var så sega? Vi stressade inte direkt utan packade lite extra åt Astrid, stoppade in lite disk i diskmaskinen, plockade ut sopor och sånt.
Vid 07 klev vi in på förlossningen, efter tre värkstopp på väg från bilen (höll i mig i takräcket på bilen, i en staty i sjukhusets foajé och i räcket på väg upp i trapphuset). Vi fick komma in på en sal på en gång, samma sal som Astrid föddes i faktiskt, och var helt ensamma på hela förlossningen! Började med en halvtimmes CTG-kurva 07:15, jag höll i mig runt Darlingens hals varje värk och vi gungade fram och tillbaka. Mellan värkarna var jag pigg och helt opåverkad, vi skrattade och skämtade, och jag sa åt Darlingen att det inte kändes som att jag var öppen en enda centimeter. Vi konstaterade att är det så, ja då är det så, och då får vi nog åka hem och ta dagen som den kommer.
Efter kurvan så gjorde barnmorskan en koll 07:50, skrattade och sa "-Det här var gynnsamt! Minst 6 cm öppen!". Bebisen var nu vid spine. Vi blev alldeles fulla i skratt både jag och Darlingen, vilken trevlig överraskning. Jag fortsatte att ta värkarna stående, med antingen ett ståbord eller Darlingen som stöd. Andades, andades och andades, och mellan värkarna var jag fortfarande pigg. Efter en stund tyckte jag att det kändes som att bebisen tryckte på neråt, men inte som att jag hade krystvärkar. 08:23 gjorde vi en ny koll, då hade jag öppnat mig en centimeter till och var öppen 7 centimeter, men bebis var nu nere vid bäckenbotten och det var därför jag kände att det tröck på. Barnmorskan tog hål på hinnorna, och jag fick en liten paus mellan värkarna som nu kom betydligt tätare med mindre än 2 minuters mellanrum.
Fortsatte att stå upp tills krystvärkarna kom kring 08:40, då fick barnmorskan bråttom att få ner mig på britsen. Krystade liggandes på sida, och så hördes det ett högt KNAK, och jag kände att det var i svanskotan. Jag var fokuserad på att krysta och märkte aldrig att barnmorskan och undersköterskan kollade på varandra och sa "-Svanskotan", men det märkte Darlingen. Den smärtan bekom mig inte alls där och då, men det var så att den bröts även denna förlossning.
Det kändes väldigt väl när hon inte gled tillbaka mellan krystningarna utan låg kvar med huvudet, jag tyckte inte att värkarna kom tillräckligt snabbt, ville få ut henne och det snabbt. Då hela hennes huvud var ute tog värken slut och jag fick invänta nästa innan jag krystade igen, tyckte det kändes som att den jäkla värken aldrig kom, kände på hennes huvud och bestämde mig för att nästa värk skulle hon ut. Nästa värk kom, och på tredje krystningen 08:57 kom hon ut hal som en ål. Eftersom att hon fick ligga kvar mellan två värkar så har hon ett brustet blodkärl i var öga, och var lite blå på överläppen och näsan just när hon var ny. Det ser lite läskigt ut i ögonen, men det läker av sig själv och borde snart vara borta.
Direkt hon kom ut så kollade vi efter och fick se att det var en lillasyster som kommit. Vi sa att hon måste vara tyngre än vad Astrid var, och barnmorskan tippade på 3700 gram, jag trodde att hon skulle ha helt fel. Vart skulle ett så stort barn fått plats? Lillan låg på mitt bröst, vi fick på oss våra band och barnmorskan sydde ett skönhetsstygn som hon så fint kallade det. Sedan fick lillan amma, vi fikade och sedan var det dax för våg och måttband. Jag började skratta när vågen stannade på 4045 gram, trodde jag aldrig. Måttbandet visade 34 centimeter runt huvudet och 49 centimeter på längden.
Barnmorskan tackade för att hon fått vara med under vår förlossning och sa att "-Det är kul när man får vara med och bara hjälpa till litegrann". Precis så kändes det, vi jobbade tillsammans, vi var fokuserade och medvetna om vad som hände hela tiden. Jag är så glad att jag kunde stå upp under hela värkarbetet och känner att det gjorde jättestor skillnad mot för då jag låg ner. Det känns som att lustgasen bara skulle ha varit i vägen när jag stod upp, och jag kände aldrig behov av någon annan smärtlindring heller.
En förlossning som vi bägge kommer minnas enbart med glädje. 5 snabba men samtidigt långa timmar av obeskrivbar smärta, förväntan, skratt, längtan och samhörighet som avslutades i total glädje.
Äntligen var hon här, vår älskade lilla Elsa ♥
