Att jag tränar

Vid årsskiftet införde jag en träningsdagbok, i vilken jag nedtecknat mina mål vecka för vecka och sedan följt upp hur det gått. Hittills, 33 veckor senare så kan jag konstatera att det gått utomordentligt bra (SKRYT). Träningen har varit av olika slag och olika mängd, vissa veckor har det varit 2 pass, som nu när jag enbart kört löpning under sommaren, andra har det varit 7 pass av löpning, yoga och styrketräning.

Det viktiga för mig har varit att jag bestämt i förväg vad som ska göras, nedteckna hur det gått och som "belöning" de veckor jag nått mitt mål så har jag färglagt ett hjärta på insidan av anteckningsboken pärm. Blocket är köpt på Lagerhaus och finns fortfarande kvar i butik och webshop. Konturerna av hjärtan finns där redan, men det var inte 52 stycken så jag målade dit några själv så att det blev ett för varje vecka av 2016.

33 veckor. 33 ifyllda hjärtan. 116 genomförda pass, en del lätta och en del tunga som tusan. En del när motivationen varit på topp, och andra sent en söndagskväll när jag egentligen hade velat sitta kvar i soffan. Löprundor i snöstorm, gympass när svetten runnit längs ryggen, yoga långt innan solen gått upp. Men alla de där passen har något gemensamt, jag har varit så himla glad i kropp och knopp efter att de genomförts. En ångrar ju aldrig ett genomfört träningspass, eller hur?

Sitter och klurar på kommande veckor, nu vill jag starta hösten med en ny plan. Är sugen på yoga, ska ta en paus från löpningen och längtar till gymmet. Den sista meningen är inte direkt något jag trodde jag någonsin skulle skriva, men kära kettlebells, skivstänger och hantlar, snart kommer jag!

33 färgglada hjärtan hittills, och fler ska det bli!

Träningsveckan

Förra året började jag resonera annorlunda gällande min träning, att istället för att lägga fokus på att enbart t.ex. springa snabbare så tänkte jag att det måste kännas kul också. Träning med enbart tvång är ju bara plågsamt, även om det är det som ibland krävs för att nå resultat. Men om en inte är ute efter några mer konkreta resultat än att känna sig pigg och stark i kroppen så funkar det ju fint att träna det en helt enkelt är sugen på.

Tidigare somrar har min träning under sommaren alltid varit fokuserat på löpning. Men knäna och fötterna är inte helt nöjda med det, så nu kör jag på väldigt varierad träning istället. Ett träningstillfälle om dagen, med vilken träningsform som helst är det nu som gäller! Och istället för den där känslan "ÅÅH nu ska jag ut och springa/åka till gymmet fast jag egentligen sitter så skönt i soffan" så känner jag istället "TJOHO, vad ska jag hitta på nu då?"

Måndag 

Cykel till och från jobbet

Tisdag 

Promenad i duggregn

Onsdag 

BodyBalance

Torsdag 

Promenad med stopp för styrka

(Chins, boxjumps på bänk, utfallssteg)

Fredag

Cykeltur med barnen

Lördag

Löprunda

Söndag

Ja, vad ska jag hitta på?!

Sånt här lattjo kunde en ju roa sig med en februarikväll

Träningsglädje

Har precis landat hemma efter en dag på jobbet. Hela dagen, eller snarare sagt de senaste dagarna, har jag taggat inför en löptur i kväll. Det onda i knät har försvunnit helt (har hållit mig till promenader sedan vi sprang i Småland i påsk och det började göra ont) och jag har nu väntat några dagar extra. Så det får nu bli en försiktig liten runda på sidan av gångstigen då jag surplat i mig min smoothie.

Varje vår de senaste..tio åren kanske, har jag varit så peppad inför bar asfalt och löprundor. Jagat minuter och sekunder och sedan tappat lusten mitt i sommaren. I fjol höll den där löparglädjen i sig hela sommaren och hösten, och jag tror att jag vet varför. Kravlöshet!

Jag fortsatte att ofta tracka mina rundor med app, men istället för att använda mina resultat till motivation att springa så snabbt som möjligt så började jag använda de enbart till dokumentation istället. Insåg att jag sprang som allra bäst sent på kvällen (vid 21), istället för på morgonen (07) som jag tidigare trott. Försökte inte pressa tider utan konstaterade bara att det var roligt och att kroppen kändes stark och snabb. Helt plötsligt sprang jag milen på 54 minuter och det kändes bara kul.

Så vill jag ha det i år igen! Nu kör vi kroppen!

Motionera mera-100 dagars promenad

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad mina mål med det kommande året ska vara, men ett av målen ska i alla fall ha med hälsa och motion att göra. För 9 dagar sedan började jag med ett utmaning mot mig själv, att promenera varje dag i 100 dagar. Jag gjorde samma sak 2012 med Elsa i magen, det gick riktigt bra (HEHE ordvits), och jag tror att det kommer gå lika bra den här gången.

Mitt enda hinder skulle kunna vara den där vanliga parasiten Latmask, för väder och vind stoppar inte mig som nu lever efter den hurtiga devisen att det finns inget dålig väder, bara dåliga kläder. Om jag nu inte skulle behöva hoppa över någon dag (av anledning i stil med typ kräksjuka) så går jag i mål 14 april. Är det någon som hakar på?

För extra motivation så ska jag under den här tiden fundera på en belöning till mig själv, något som egentligen kanske inte är nödvändigt men som jag vill ha ändå. Hittills har jag kommit på alternativen underställ från Kari Traa (har ju ett som jag ÄLSKAR men skulle vilja ha två att varva mellan) och ett ljus i doften Saijo Persimmon från Voluspa. Får se hur många tusen till alternativ jag kan komma på under de kommande 91 dagarna!

Häromkvällen var det vitt på backen och bitigt i nästippen

Årets första mil!

När jag låg och funderade i mitt tillstånd av insomnia under natten så blev jag så galet motiverad till att träna. Det har blivit lite av den varan sedan allergin och hostan med stort H gjorde intåg, och när sedan allergin mattades av blev hostan kvar. Besökte hälsocentralen i veckan, fick en 6 dagar lång kur med kortison att knapra (dricka), och nu är hostan ett minne blott.

I vart fall så låg jag och tänkte ut en ny runda i mitt pigga lilla huvud, och blev så sugen på motion att jag nästan var påväg att bege mig ut 02:00. I kväll när Crille nattade barnen så pluggade jag in hörlurarna, snörde skorna med specialknuten och trampade iväg. Fokus låg på distans och inte tid, såg framför mig att jag skulle springa årets första mil, ta den tid det vill. Ana min förvåning när jag, inte ens svimfärdig, stannade klockan på 54:05 med 10 kilometer i benen.

Eufori! Jag vet att jag har som bäst energi första rundan efter ett uppehåll, men det känns i alla fall som att jag inte tappat så mycket under uppehållet som blev. Löparsäsongen 2014 har potential att bli succé för min del!