Baby, baby dry your eye

Om det är något som kan få mig att grina på en nanosekund så är det tanken på att förlora någon jag håller kär. Aldrig har jag förlorat någon, och tanken på hur jag kommer reagera när det väl blir dax skrämmer mig enormt mycket. Jag har förlikat mig med tanken på att 90åriga farfar har oddsen emot sig att överleva mig, likaså mormor, pappa, och så många fler. Men ändå så känns det kallt i hjärtat och tårarna börjar sakta fylla ögonen bara jag tänker på det. Ett sista farväl, vad säger man? "Tack kära farfar för alla år. Fan ta dig att du redan skulle kila vidare och lämna mig här, farfarslös" känns inte sådär klockrent, men det är så jag känner.

Största rädslan av allt är nog att Darling ska säga hejdå och hamna 5 meter under jord. Så många nätter jag somnat med tårarna i halsen då tanken slagit mig att livet är skört, och likaså Darling. Vi ska ju ha så länge kvar, eller? När jag ser statistik på hur många som kör rattfulla varje dag så blir det snabbt ett samtal till honom som lugnar mig och bedyrar att han är fullt frisk och hel. Men ändå, man har ingenting att säga till om då Gud Fader bestämt sig för att han behöver lite sällskap ovan molnen. Vad är egentligen att föredra av mina värsta pest eller kolera- tyna bort och hinna ta avsked eller dö pang bom utan smärta och hinna säga hejdå?

Aldrig kommer jag kunna besluta mig för något alternativ, båda har fördelar/nackdelar (eller egentligen så är båda ena jäkla nackdelar), och jag försöker blunda och tänka att ingen nångonsin kommer dö ifrån mig. Självklart är jag medveten att det är bra mycket bättre att leva i nuet, ta dagen som den kommer och hela carpe diem-skiten, men när det gäller döden så har jag en förmåga att bli ett litet ångestpaket. Jag försöker att leva varje dag som om den vore min sista, men ibland är det så svårt. Det går i vågor, men vad som hellst kan starta en lavin av dödsångest som endast mina käras liv kan stoppa.

Livrädd för att leva-dödsrädd för att dö. Så är det.