Ett sms från en vän som var en av de viktigaste back in the days, en f.d. arbetskompis i bilen bredvid vid ett rödljus. Ett nyktert PDOL som närmar sig likt en löpeld, då man förväntas hinna med att träffa alla som man gått om den senaste tiden. Jag hatar att behöva prioritera mina vänner, men givetvis finns det de som står mig närmare än andra..
Är det jag som borde ha grymma skuldkänslor för att jag inte hör av mig till allt och alla, eller är det så att det borde ligga lika mycket i deras intresse att höra av sig? Har jäkligt dåligt med tid för tillfället, men jag försöker höra av mig till min Elite iaf, och för mig räcker det långt. Sorry girls om jag är okontaktbar eller tycks vara dryg, det är inte min mening..Men (som vanligt) så ska jag försöka bli bättre, och ni betyder mer än ni tror!
Varm på iTunes; Håkan Hellström-Klubbland (laddar inför imorgon!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar