Take a walk on the wild side

Idag har Lisa hjälpt mig att vidga mina kulinariska vyer, jag har ätit en oliv! Iofs så är det inte första gången, men idag tillämpades korrekt teknik för att reta smaklökarna till max. Jag är nog inget fan, men man måste ju prova något nytt ibland. Imorgon kanske det blir..selleri?

Vilken kille!

There's some part missing inside me

Hört på lunchen

"-Steven! Jag hör inte vad du säger när du mumlar på skotska med mat i munnen!"

Se på rackarns

Glada i hågen snörde vi på oss löparskorna, dammiga efter en lång vinter. Ut på livsfarliga äventyr begav vi oss, bitvis var Hälsans stig okristligt halkig. Men jävlar, att vi klarade det! Inte trodde jag att mitt runtdansande på aerobicsen och vårat flåsande på spinningen skulle ha gett något resultat, men ~5,5 km senare fick jag se mig överbevisad. Jag ville vårskrika och leva jävulen, men av hänsyn till stackars tanter och farbröder med små lurviga hundar så lät jag bli. Nu är jag nöjdare än nöjdast och tänker krypa ner i sängen med Kajsa Ingemarsson's ryska vän och en bisvi. Sov gott!

Vårtecken #3

Jag hörde ett ilsket och gällt skrik från garderoben, "-Plocka fram oss nu för fan! Snön har ju smält, asfalten ropar efter oss! Rör på fläsket!"

Vårtecken #2

Håret har ramlat av!

Sol ute, sol inne..

Vårsolen gör att det spritter i hela kroppen på mig! Imorse var det solglajjor på, och resten av dagen sitter jag inne på monteringen, kollar på solen och är lite bitter över att jag inte är ute och njuter av den. Förhoppningsvis lyser den även när jag slutat, och då ska jag och Darling ut och springa så att svetten lackar. Vårruset nästa!

Give me them flashbacks

Vi lever! Och frodas, särskilt Darling som bosatt sig på soffan med sin sin onda och blåsvarta armbåge. Inte så lite skönt dock att ha en hemmaman, maten på bordet och snyggt i läggan, kanske jag puttar honom från balkongen (och hoppas att han landar lagomt hårt) när sjukskrivningen tar slut?

Nyss hemkommen från gymmet och aerobics ska jag dricka ett glas Proviva blåbär (flashbacks till lågstadiet-Lilla Vasaloppet och blåbärssoppa!) och vänta på att de desperata husfruarna ska dyka upp i rutan. Veckans höjdpunkt!

Memory loves you

Ikväll inbillar jag mig att vi varit småkulturella. I min mening innebär det middag på MAX, besök på Volvo och konsert med Sophie Zelmani på Kulturens Hus. Inte så illa pinkat, om ni frågar mig. Godnatt!

Vårtecken #1

Uttern har tinat fram!

Foxy

Min man har skadat sig igen! Såhär läcker ska han vara när han nöter sofflocket den här gången..AO!

Farfi

Min farfar är en riktigt härlig man. 7 april fyller han 90 år, så idag har jag och Darling författat en snygg liten historia som ska in i tidningen. När vi sen insåg att vi inte hade någon fin bild att ha till, så ringde jag mannen och förberedde honom för fotografering.

H-Hej det är Hanna! Vi kommer ner för att fota dig snart, vi har ju inget kort till tidningen!
F-Jajust ja
H-Gå och kamma dig, så kommer på några minuter och tar kort.
F-Men jag har ju inget hår!
H-Polera flinten då, vi kommer strax!
F-Hohoho

Nyrakad och tillfixad var han, och resultatet blev det urläckra fotot som syns längst upp. Å, jag älskar min farfar!

Cara mia!

Jösses, så fort veckan gått! Redan torsdag, men känns mer som tisdag, så därför blir min kväll lite tisdagstråkig. Tvättstugan är bokad, Darling har knåpat ihop en kladdkaka som ser lovande ut, och förhoppningsvis finns Djävulen bär Prada att hyra någonstans. Mys deluxe!

Sitter och lyssnar på att melodifestivalsbidrag, tror på Måns Zelmerlöf, Andreas Johnson och Anna Book. Resten kan slänga sig i väggen! Sonja Aldén är lik Lisa Nilsson och stundvis låter hennes röst som Shirley Clamp's, Sanna Nielsen ser ut att ha peruk, The Ark känns trista med tanke på vilka kanonlåtar dom har i bagaget, och resten orkar jag inte ens nämna.

We don't need legs to stand, we just need someone who holds us

Efter två timmar på isvägen med skridskor på fötterna är vi ganska möra. Därför glor vi på O.C, avsnitt efter avsnitt, och efteråt funderar jag varför man fastnar vid att glo på andras, fiktiva och otroligt dramatiska liv. Kanske därför att man vill slippa tänka på sitt eget ett tag? Kanske därför att ens eget är otroligt händelselöst? Eller är det för att man känner igen sig och känner sig lite smått stolt över att man själv klarat av tunga perioder i sitt liv?

Om jag ska sortera mitt eget liv i konstiga kategorier och placera allt i fack med "mindre jobbigt, jobbigt och jävligt jobbigt" så hamnar det mesta i fack numero uno, såhär i efterhand. Det finns mycket i det förgångna som jag under tiden det utspelats kämpat för att klara av dag för dag, men i efterhand känns det pyttelitet och patetiskt att gnälla över. Men om jag verkligen funderar och försöker känna känslan som hade tag om min kropp vissa stunder, så kan det fortfarande kännas jobbigt. Lustigt, och såpa-aktigt så det skriker om det, så har det nästan alltid handlat om pojkvänner och förhållanden, men i ett fall handlar det om mitt eget kött och blod, min mamma.

Det mesta var rosenrött, promenader på moln och dansande på rosor tills det började gå åt pipsvängen med pojkvän nummer ett, D. Jag har lagt bakom mig allt skit som fick mig att må dåligt under den perioden (självförvållat dock, ironiskt nog), och faktiskt så är han en av de få människor jag känner att jag skulle kunna säga vad som hellst till, trots att vi inte har en så värst intensiv relation. Efter att det tog slut efter många tårar, många bönanden på bara knän och hårda ord så insåg jag att det kanske var bäst för oss båda i slutändan. För första gången sen god knows when så var jag riktigt tillfreds med mig själv, och kände att jag inte behövde jaga killar för att få bekräftelse på att jag dög. Då kom pojkvän nummer två, N, insvepande som en tornado.

Med en lättsam inställning till livet, ett charmerande leende och smilgropar som fick mig att smälta så fick han mig att falla som en fura. Livet var himmel och helvete, vi flyttade ihop efter drygt två månader, och jag tog totalt avstånd från min mamma som jag inte kunde vistas i samma rum som utan att vi klöste ögonen ur varandra. Det är lätt att vara efterklok, men om jag tittar tillbaka så kan det kännas som att vi var mer terapi för varandra än vad vi var kära. Han hade sitt skit han behövde komma bort ifrån, och jag hade..ja, en smått ansträngd relation till min mamma. Efter drygt 3 månader brakade helvetet lös, och luftslottet jag byggt upp började sakta men säkert rasa ihop. I samma veva vurpade jag i backen och fick problem med nacken. Kristeam i Sunderbyn innebar att träffa en shrink, vilket jag gjorde, och den stackars damen fick stå ut med många tårar och frågor utan svar. Aldrig har jag mått så dåligt, och aldrig har jag behövt mina goda vänner så mycket som jag behövde dem då. Flyttade hem, och för ett tag fungerade vi som en vanlig familj, men inte varade det länge. Bestämde mig för att aldrig lita på ett karlskrälle igen, och det höll..ett tag, tills jag träffade Darling.

Bara att kämpa emot och låtsas som att det inte fanns några känslor alls, låtsas som att hjärtat inte slog sina 4000 slag i minuten som det gjorde så fort jag såg honom, låtsas som att det inte slog överhuvudtaget. Tillslut var jag tvungen att fråga mig själv varför jag inte vågade. Därför att det inte funkade med D eftersom jag var ett arsel? Därför att det inte funkade med N för att han var ett arsel? Sakta men säkert började jag lita på mig själv, och sakta men säkert började jag lita på Darling. Ännu en gång vandrade jag på moln, och hela världen luktade ljuvliga rosor. Tills allt ännu en gång skar sig med min kära mor, och jag blev mest bara bitter. Men, då fanns det någon där som fick mig att le genom tårarna, någon som alltid, villkorslöst, fanns där och fick mig att resa mig upp när jag mest likande en sorglig, liten, söndergråten hög på golvet.

När jag sedan lämnade trygga Kåbban för att upptäcka världen (som mysigt nog började i Vidsel), så började allt sakta men säkert falla på plats. Helt plötsligt kunde jag och mamma prata när jag var hem till Kåbban (ungefär..en gång i månaden), och kan fortfarande låta bli att vräka ur oss sarkastiska och elaka kommentarer. D och jag kan kommunicera någorlunda som folk, och jag sväljer ilskan och hälsar på N. Varje morgon vaknar jag bredvid en kramsjuk Darling, och tackar min lyckliga stjärna att jag hittade honom i fyllan och villan på Jokkmokks camping. Ibland funderar jag vart jag skulle vara, och vad jag skulle göra utan honom, men jag är bombsäker på att jag inte skulle vara i närheten av så lycklig som jag är idag. Jag är nog glad för att det blev som det blev med D&N, för annars hade jag aldrig varit den jag är idag, ett nödvändigt ont antar jag. Tack Darling för att du är du, och för att du alltid hjälper mig att stå när knäna bara vill vika sig, vilket du gjort sen dag 1. Ingen är som du, kom ihåg det!

Sandskär

..om jag vore en dvärghamster

Vaknade med en skum känsla i kroppen, och inbillade mig att Iris rymt från sin nya bur. Oron var befogad, hamsterungen hade smitit mellan gallret då det är större springor i nya buren, och hon inte tycktes gilla den så hårt. Väckte Darling och bad om hjälp att leta, och vi hittade henne tillslut. Bland mina böcker i lilla bokhyllan, sicket äventyr för någon som är drygt sju centimeter lång och väger ett halvt gram. Nu åker den nya burjäkeln ut, bara det bästa är bra nog åt vårat bortskämda lilla råttdjur.

Fredagsfunderingar

Kvällen har varit kalas! Kinakäk med Darling&Ebba, Se upp för dårarna på bio (härlig film!) och härligt mys. Jag vill ha fredag hela veckan! Att solen lyst som om den hade betalt för det har inte gjort dagen sämre, snarare tvärtom. Första dagen jag behövt solglajjor vid bilfärdet hemåt, ser framemot fler sådana dagar. Luleås vinst mot Brynäs sitter som pricken över i:et. Aaaaah!

Torsdagsblues

Det finns inte mycket att klaga på, även om jag mer än gärna letar efter brister&fel i min omgivning. Dålig egenskap, men turligt nog är jag periodare. Sitter framför Eriks dator på jobbet och käkar rivna morötter, klockans visare pekar mot tvåan trots att det känns som att dagen knappt passerat lunch. Skönt, snart är veckans torsdag över, och helgen närmar sig med bautakliv.