Efter två timmar på isvägen med skridskor på fötterna är vi ganska möra. Därför glor vi på O.C, avsnitt efter avsnitt, och efteråt funderar jag varför man fastnar vid att glo på andras, fiktiva och otroligt dramatiska liv. Kanske därför att man vill slippa tänka på sitt eget ett tag? Kanske därför att ens eget är otroligt händelselöst? Eller är det för att man känner igen sig och känner sig lite smått stolt över att man själv klarat av tunga perioder i sitt liv?
Om jag ska sortera mitt eget liv i konstiga kategorier och placera allt i fack med "mindre jobbigt, jobbigt och jävligt jobbigt" så hamnar det mesta i fack numero uno, såhär i efterhand. Det finns mycket i det förgångna som jag under tiden det utspelats kämpat för att klara av dag för dag, men i efterhand känns det pyttelitet och patetiskt att gnälla över. Men om jag verkligen funderar och försöker känna känslan som hade tag om min kropp vissa stunder, så kan det fortfarande kännas jobbigt. Lustigt, och såpa-aktigt så det skriker om det, så har det nästan alltid handlat om pojkvänner och förhållanden, men i ett fall handlar det om mitt eget kött och blod, min mamma.
Det mesta var rosenrött, promenader på moln och dansande på rosor tills det började gå åt pipsvängen med pojkvän nummer ett, D. Jag har lagt bakom mig allt skit som fick mig att må dåligt under den perioden (självförvållat dock, ironiskt nog), och faktiskt så är han en av de få människor jag känner att jag skulle kunna säga vad som hellst till, trots att vi inte har en så värst intensiv relation. Efter att det tog slut efter många tårar, många bönanden på bara knän och hårda ord så insåg jag att det kanske var bäst för oss båda i slutändan. För första gången sen god knows when så var jag riktigt tillfreds med mig själv, och kände att jag inte behövde jaga killar för att få bekräftelse på att jag dög. Då kom pojkvän nummer två, N, insvepande som en tornado.
Med en lättsam inställning till livet, ett charmerande leende och smilgropar som fick mig att smälta så fick han mig att falla som en fura. Livet var himmel och helvete, vi flyttade ihop efter drygt två månader, och jag tog totalt avstånd från min mamma som jag inte kunde vistas i samma rum som utan att vi klöste ögonen ur varandra. Det är lätt att vara efterklok, men om jag tittar tillbaka så kan det kännas som att vi var mer terapi för varandra än vad vi var kära. Han hade sitt skit han behövde komma bort ifrån, och jag hade..ja, en smått ansträngd relation till min mamma. Efter drygt 3 månader brakade helvetet lös, och luftslottet jag byggt upp började sakta men säkert rasa ihop. I samma veva vurpade jag i backen och fick problem med nacken. Kristeam i Sunderbyn innebar att träffa en shrink, vilket jag gjorde, och den stackars damen fick stå ut med många tårar och frågor utan svar. Aldrig har jag mått så dåligt, och aldrig har jag behövt mina goda vänner så mycket som jag behövde dem då. Flyttade hem, och för ett tag fungerade vi som en vanlig familj, men inte varade det länge. Bestämde mig för att aldrig lita på ett karlskrälle igen, och det höll..ett tag, tills jag träffade Darling.
Bara att kämpa emot och låtsas som att det inte fanns några känslor alls, låtsas som att hjärtat inte slog sina 4000 slag i minuten som det gjorde så fort jag såg honom, låtsas som att det inte slog överhuvudtaget. Tillslut var jag tvungen att fråga mig själv varför jag inte vågade. Därför att det inte funkade med D eftersom jag var ett arsel? Därför att det inte funkade med N för att han var ett arsel? Sakta men säkert började jag lita på mig själv, och sakta men säkert började jag lita på Darling. Ännu en gång vandrade jag på moln, och hela världen luktade ljuvliga rosor. Tills allt ännu en gång skar sig med min kära mor, och jag blev mest bara bitter. Men, då fanns det någon där som fick mig att le genom tårarna, någon som alltid, villkorslöst, fanns där och fick mig att resa mig upp när jag mest likande en sorglig, liten, söndergråten hög på golvet.
När jag sedan lämnade trygga Kåbban för att upptäcka världen (som mysigt nog började i Vidsel), så började allt sakta men säkert falla på plats. Helt plötsligt kunde jag och mamma prata när jag var hem till Kåbban (ungefär..en gång i månaden), och kan fortfarande låta bli att vräka ur oss sarkastiska och elaka kommentarer. D och jag kan kommunicera någorlunda som folk, och jag sväljer ilskan och hälsar på N. Varje morgon vaknar jag bredvid en kramsjuk Darling, och tackar min lyckliga stjärna att jag hittade honom i fyllan och villan på Jokkmokks camping. Ibland funderar jag vart jag skulle vara, och vad jag skulle göra utan honom, men jag är bombsäker på att jag inte skulle vara i närheten av så lycklig som jag är idag. Jag är nog glad för att det blev som det blev med D&N, för annars hade jag aldrig varit den jag är idag, ett nödvändigt ont antar jag. Tack Darling för att du är du, och för att du alltid hjälper mig att stå när knäna bara vill vika sig, vilket du gjort sen dag 1. Ingen är som du, kom ihåg det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar