Jag vet att jag periodvis är en usel bloggerska, men inte fan tänker jag ha dåligt samvete för det (säger jag, men ändå gräver det i magen). Bloggen är världens bästa påfund på så vis att jag inte behöver ringa arton samtal varje kväll för att informera nära&kära om vad jag sysslat med på senaste tiden, utan kan istället lägga upp ett inlägg och BANG så har jag informerat alla om hur jag ser ut i håret, om det snöat på sista tiden och andra världsliga ting. (Förresten, jag är skitsnygg i håret, det småsnöade häromdagen, Darling har en muskelinflammation i axeln och är sjukskriven, lilla rummet är klart bortsett från en och annan ljuslykta och jag har fortfarande inte bestämt mig vad jag ska göra med livet.)
Förstår ni hur skrämmande dålig karaktär jag fått? Sen julafton har ju godisvägrandet varit ett minne blott, och det håller på att bli min död. Det går inte en endaste dag utan att jag suktar efter sötsaker och faller för begäret. Nästa vecka får jag fan skärpa mig, och den som ser mig med något slask i handen får gladeligen hugga av den. Det blir lättare att hålla sig när man har skrikit ut det till världen, nu står det här svart på vitt, och jag förväntar mig att ni nästa gång vi ses spänner ögonen i mig och frågar hur det egentligen går med det nyttiga livet, annars kommer jag väl leva på chips och sega godisar ytterligare en månad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar