Man skulle kunna säga att det gått utför i helgen, med ett par skidor på fötterna. Fredagkväll blev det hemmabacken, hela lördagen blev det Storklinten, och solen den sken ikapp med mitt leende då jag såg hur min söta nybörjare kämpade sig nedför backen med tungan utanför mun i ett desperat försök att hålla balansen.
Kvällen tillbringades hemma hos min fru Lisa& hennes Mats där det mest babblades om vad som hänt sen sist, och vad missar då jag inte längre tillhör arbetslaget. På ett sätt känns det jäkligt trist och tomt, men på ett annat sätt så känns det skönt att ha tagit ett långt steg därifrån. Säsongen skulle nog inneburit mest trubbel, ilska och förvirrade känslor, så det är nog bäst för fler inblandade än mig att jag håller mig på betryggande avstånd och gör ett kortvarigt gästspel någongång omsänder.
Min kära fru saknar jag dock som tusan. Att alltid ha haft varandra på mindre än typ två kilometers avstånd har varit otroligt skönt och smått livsavgörande för mitt sparvhjärta, som gör ont! Varje gång vi pratat sju tunnor fulla, druckit thé och diskuterat alla tänkbara teorier om allt mellan himmel och jord så känns det verkligen att båset står tomt. Min ko har smitit! Bäst att jag pallrar mig hemåt oftare och ser till att fylla det mörka tomrummet som ekar så högt. Det är inget förslag jag ger till mig själv, det är banne mig ett löfte. Varför inte omge mig med människor som får mig att må bra? Uppskattning är mitt nya ledord, uppskatta mig själv, uppskatta andra, och framförallt uppskatta den kokheta dusch jag nu ska ta.
Sunday bloody sunday, bara att ladda upp inför ännu en vecka. Tack gode gud att den är kort!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar