Jag tror på kärleken!

Efter att ha hört A Camp's nya Stronger Than Jesus så satt jag halva eftermiddagen och tänkte på att tro. En tro kan vara så mycket, det handlar ju inte bara om att vissa tror att farbror Gud sitter på ett moln högt där uppe och pekar med hela handen, och vissa tror att han heter Allah.

Tidigare har jag trott på någonting, något slags högre väsen som bestämmer rätt från fel, men ju mer jag tänker på det desto mer absurt låter det. Alla dessa religiösa fanatiker som påstår att Gud är allsmäktig och bara gör gott, dom vill jag slå på käften. Jag har vetat att allt som händer i världen inte är av godo, men har trott att allt åtminstonde händer för en orsak. För varje dag som går så tycks jag hitta nya orsaker till varför även det är bullshit, och kanske är det bara för att jag letar, men det känns mer och mer ihåligt.

Jag har bestämt mig för att jag nu skiter i Gode Gud, att goda människor belönas med himlen efter sin död, att de onda hamnar i helvetet och att duktiga troende aldrig drabbas av något ont. I mina öron låter det som fånig smörja.

Istället tänker jag tro på ödet, och att kärlek kan ta oss mycket längre än en traditionell tro. Om vi försöker finnas för varandra och stöttar varandra när livet är tungt, så kan vi oss igenom det mesta. Hur många människor skulle hellre vilja sitta ensam på en hård kyrkbänk och be till Gud när tårarna rinner som om det inte finns något slut, än att sitta i ett varmt och ombonat hem fyllt med människor som älskar, tröstar en och ger en stärkande kramar?

Religiösa fanatiker, ta er därbak och ge er hän till kärleken istället för att utkämpa heliga krig, peka med hela händerna och tycka att ni är mer värda än någon annan. FÖR DET ÄR NI INTE! Utan någon slags kärlek är varje enskild människa så pytteliten och inte kapabel till någonting.