Hur kan man inte älska ljusa sommarnätter? Hur kan man inte se det vackra i gnistrande, iskall pudersnö? Hur kan man släppa alla rötter till sitt liv och kasta sig huvudstupa in i något nytt? Antar att jag aldrig lär få veta hur det känns, men jag tror inte att jag vill veta heller.
Nu bläddrar vi blad och börjar på något nytt, men med rötterna intakta där de började gro för tjugotvå år sedan. Det känns inte alls bra, jag vill leva livet som det ser ut just nu ett tag till, för jag är lycklig. Att man själv kan göra sig lycklig kanske är möjligt i vissa sammanhang, men inte i det här. Att livet och lyckan ska bero på så många andra människor med andra viljor, känslor och mål gör det så mycket svårare. Svårare att skratta från botten av hjärtat, le så att det gör ont i mungiporna och låta ögonen stråla av lycka.
Men det är väl livet? När man har någorlunda flyt i livet och slår sexa efter sexa så får man ett chanskort som med feta versaler skriker; GÅ DIREKT I FÄNGELSE. GÅ DIREKT I FÄNGELSE UTAN ATT PASSERA GÅ. Och det är då man reser sig upp, borstar bort dammet från axlarna och säger tyst för sig själv att det bara är att sätta den ena foten framför den andra. Steg för steg tills man står på toppen igen, för det är precis det livet går ut på. Har jag hört.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar