Lite som ett slag i magen

Får upp ett gäng tillbakablickar från just detta datum på Facebook.

9 september 2009.

"är i Kåbban för sista gången! Det är strömavbrott, vi eldar ljus och pappa kallar det hela för "ett riktigt mörker". Humorn är på topp hos alla förutom mamma som har packningspanik."

Det är jobbigt att ha sin familj utspridda över hela landet. Att mina barn inte får klättra i de träden jag klättrade i, cykla på grusvägen till Signe och blöta ner skorna i den lilla bäcken bakom huset.

Att inte kunna finnas till rent fysiskt för sina systrar, kolla när syskonbarnen har luciatåg, äta tårta på födelsedagar och vara barnvakt. Jag vill ha allt det där! Jag vill ha närheten rent geografiskt, och det känns bara mer och mer.

Jag var så otroligt arg, ledsen och besviken när mina föräldrar bestämde sig för att flytta. Fast allting händer kanske för en orsak? Om inte mamma hade bytt landsting så hade kanske inte den där hjärntumören upptäckts, sommaren 2011. Eller ja, tids nog hade den väl det, men ni förstår.

Så, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Nu ska jag skriva en online-tenta istället!