Lappar vi minns

Vi har en lappskrivare av rang här hemma, och det är ju så festligt att hitta en överraskning i strumplådan då och då. Ofta dyker dessa lappar upp på hennes dörr eller så får man en direkt i handen  med ett meddelande som tydligen inte kunde förmedlas verbalt. Jag sparar de allra flesta och tänker att jag ska göra något slags album i framtiden (kanske när jag gått i pension och förhoppningsvis har lite tid över).

Det märks att hennes stavning utvecklats sedan hon började lämna skrivna spår efter sig, och det är ju så kul att se. Jag har sedan lapparna börjat dyka upp blivit bättre och bättre på att tyda orden, och vill nu påstå att jag har svart bälte i barnstavning. Hyr in mig som konsult om ni har någon klurig lapp att tyda! För enkelhetens skull har jag dock tolkat lapparna nedan, och bjuder på åtta godbitar;

Kom inte in just nu för jag är ledsen nej

Jag älskar er

Småkrypsvisning

Elin välkommen

(Första gången vi träffade Elin "på riktigt")

Tills andetagen tar slut jag älskar dig Elsa

Fula mamma

Hej pappa

Hej Hanna Larsson Elisabeth hejdå

Hej mamma Hanna vill du pussa mig

Astrid börjar ettan

Igår hade vi utvecklingssamtal, eller egentligen inskolningssamtal, för Astrid. Hon har ju nu börjat första klass, efter all väntan och längtan. Klassen är i stort sett oförändrad sedan i fjol, en till kompis har kommit till. När hon gick förskoleklass så hade hon Eva L och Eva P (vill minnas att båda är förskolepedagoger) som lärare, nu till ettan har Eva P följt med och bildat par med magister Christer.

Första skoldagen var vi på resande fot hem från Rhodos, så Astrid anslöt till klassen dag två för läsåret. Det var med skräckblandad förtjusning hon cyklade iväg tillsammans med Crille första morgonen, men det visade sig vara nemas problemas! Tror att det var bra för henne att klassen är sig lik, hon är på samma fritids som förra året, båda lärarna är bekanta sedan tidigare och nya klassrummet+kapprummet ligger i princip vägg i vägg med fjolårets. Mamman kan med andra ord andas ut, och konstatera än en gång att vår lilla Astrid inte är så liten längre, utan börjar stå på egna ben.

Ny ryggsäck hade inhandlats, för i den gamla (en Fjällräven Kånken Mini) skulle visst inte läxorna rymmas. Till hennes stora besvikelse så fick hon inga läxor första dagen! Vi får väl se om den känslan håller i sig framöver. Det är mycket nytt, med ämneslektioner på ett annat sätt, men hon tycks hänga med i svängarna ändå. Den bild magister Christer har hunnit bilda av henne, det är samma bild som vi har. Hennes sätt att vara tycks inte skilja sig så mycket mellan skolan och hemmet. Det vi jobbar med, och som dom nu är medvetna om i skolan, är att hon lutar åt att vara en "prestationsprinsessa". Jag vill inte att hon ska mäta sitt värde med sina prestationer, vilket jag själv har lätt att göra. Misslyckas hon (i sina egna ögon) med ex. en teckning så kan hon bryta ihop och tycka att "jag kan ju inte ens rita en fin häst". Hon vill kunna allting direkt, och gillar inte att misslyckas, vilket gör att hon ibland inte ens vill försöka. Men med pepp och medvetenhet så tror jag att vi kommer en bra bit på vägen.

Jag och Crille tycker att det är viktigt att fråga och prata om vad de gör i skolan, även om vi får uppdateringar både via mail och på plats i skolan. Vi vill höra hennes sida av saken, hur hon uppfattar allting. Vi strävar inte efter att fostra klassens stjärna i matematik eller snabbaste sprintern på gymnastiken, men vi vill att hon ska vara snäll. Både mot andra och mot sig själv ♥

Min stora tjej!

Det går undan på morgonen, en får kämpa för att hinna med ibland

Hanna 3.0

Så var det min tur att uppgraderas till 3.0! Vi hade fest med vänner helgen innan, och så åt vi middag hemma hos oss med familjen Stråmo m.fl. på självaste födelsedagen. Många frågar hur det känns, och jag kan nog inte påstå att jag upplever någon skillnad idag mot för tre dagar sedan. Men om jag ska tänka ur ett större perspektiv, hur det känns att ha nått till den här delen av livet, då kan jag inte säga annat än att det känns mycket bra!

30 år, två fantastiska barn tillsammans med min älskade Crille som jag delat de senaste 12 åren med, vi har ett hem vi trivs i och hälsan i behåll. Vad mer skulle jag kunna begära? Tar mig framåt steg för steg mot ett yrke jag verkligen känner att jag brinner för, vet bättre nu än för 10 år sedan vad som är viktigt för mig och vad jag vill prioritera min tid till. Jag känner mig klokare, snällare mot mig själv och mer förlåtande. Har lättare för att tänka mig in i någon annans situation när något blir tokigt, istället för att kunna bli arg över dumma handlingar, beslut och kommentarer.

Jag skulle vilja säga att jag blivit en bättre version av mig själv, kanske framförallt för min egen skull. Fortfarande finns det mycket jag känner och vet att jag behöver jobba med, men en måste väl spara något att jobba på till 4.0 tänker jag?

Finaste starten på födelsedagen

Presentöppning efter smörgåstårta

Tillbaka i plugget

Efter en sommar med jobb och efterföljande semester så är jag nu tillbaka i skolbänken. Termin 5! Känns helt galet att mitt sista år på sjuksköterskeprogrammet nu är påbörjat, och att tiden gått så fort. Sedan jag sist skrev (i februari) så har det hänt massor i skolan. Nästan hela termin 4 var vi ute på VFU (verksamhetsförlagd utbildning), och jag hade tre olika placeringar. Min placering inom kirurgisk/medicinsk slutenvård gjorde jag på en infektionsavdelning, inom geriatriken var jag på ett demensboende och psykiatrin gjorde jag på på en vuxenpsykiatrisk avdelning. Väldigt lärorika alla tre!

Nu är hela klassen tillbaka inne på universitet, och vi kommer så vara resten av terminen. Just nu är det kvantitativ statistik som står på schemat, och det har varit en snabb start med grupparbeten av olika slag. Bl.a så har vi konstruerat en egen enkät (vilken skulle ha 20+ deltagare men hann få 496 innan vi hittade vart man stängde för fler inkommande svar) och sammanställt denna. Vi ligger bra till, så i morgon ska jag och Elsa vara lediga och bara mysa. Storasyster får lov att åka till skolan ändå, nu är det ju skolplikt som gäller för den damen! Och pappan han får jobba på, ingen rast och ingen ro för honom den stackaren.

Idag när jag tog en lunchpromenad (försöker att ta mig ut en sväng varje dag jag sitter hemma och pluggar) så hittade jag en hel del intressant, både vad jag tror var björnspillning och en hel massa hallon och blåbär! För bären var jag förberedd och hade med mig en burk i fickan, gott att plocka med hem till mellis. Och grädde är ju inte helt fel det heller! Någon björn såg jag dock inte, men jag kan lova att jag tittade mig över axeln lite oftare än vanligt där jag promenerade fram i skogen.

Hej

Strax över ett halvår sedan det senaste inlägget här på bloggen. Bra eller dåligt med en paus? Vet ej, men det har på många sätt varit sex jobbiga månader, så välbehövligt har det i alla fall varit.

Igår sprang jag för första gången på länge, det kändes bra. Eller ja, det kändes kanske inte så bra att det var så länge sedan, men mitt nya ledord i livet har blivit acceptans, och jag accepterar att det inte känts bra i kroppen och att motivationen varit låg. I och för sig så sprang jag efter en cyklande Elsa när vi var på promenad förra veckan, hon blev bajsnödig och vi fick bråttom hem. Men jag vet inte om den prestationen var så mycket att skryta över.

Men det kändes i alla fall bra att sätta en fot framför den andra på en stig i skogen, dra ner luften i lungorna och känna mig pigg i kroppen. Vi kan väl hoppas att den känslan håller i sig framöver, för den här kroppen behöver sina endorfiner.

Vi välkomnar hösten, med den där välbekanta känslan av nystart, rutiner och vardag.

En och annan promenad har det dock blivit, här i Bredsel