Cara mia!

Jösses, så fort veckan gått! Redan torsdag, men känns mer som tisdag, så därför blir min kväll lite tisdagstråkig. Tvättstugan är bokad, Darling har knåpat ihop en kladdkaka som ser lovande ut, och förhoppningsvis finns Djävulen bär Prada att hyra någonstans. Mys deluxe!

Sitter och lyssnar på att melodifestivalsbidrag, tror på Måns Zelmerlöf, Andreas Johnson och Anna Book. Resten kan slänga sig i väggen! Sonja Aldén är lik Lisa Nilsson och stundvis låter hennes röst som Shirley Clamp's, Sanna Nielsen ser ut att ha peruk, The Ark känns trista med tanke på vilka kanonlåtar dom har i bagaget, och resten orkar jag inte ens nämna.

We don't need legs to stand, we just need someone who holds us

Efter två timmar på isvägen med skridskor på fötterna är vi ganska möra. Därför glor vi på O.C, avsnitt efter avsnitt, och efteråt funderar jag varför man fastnar vid att glo på andras, fiktiva och otroligt dramatiska liv. Kanske därför att man vill slippa tänka på sitt eget ett tag? Kanske därför att ens eget är otroligt händelselöst? Eller är det för att man känner igen sig och känner sig lite smått stolt över att man själv klarat av tunga perioder i sitt liv?

Om jag ska sortera mitt eget liv i konstiga kategorier och placera allt i fack med "mindre jobbigt, jobbigt och jävligt jobbigt" så hamnar det mesta i fack numero uno, såhär i efterhand. Det finns mycket i det förgångna som jag under tiden det utspelats kämpat för att klara av dag för dag, men i efterhand känns det pyttelitet och patetiskt att gnälla över. Men om jag verkligen funderar och försöker känna känslan som hade tag om min kropp vissa stunder, så kan det fortfarande kännas jobbigt. Lustigt, och såpa-aktigt så det skriker om det, så har det nästan alltid handlat om pojkvänner och förhållanden, men i ett fall handlar det om mitt eget kött och blod, min mamma.

Det mesta var rosenrött, promenader på moln och dansande på rosor tills det började gå åt pipsvängen med pojkvän nummer ett, D. Jag har lagt bakom mig allt skit som fick mig att må dåligt under den perioden (självförvållat dock, ironiskt nog), och faktiskt så är han en av de få människor jag känner att jag skulle kunna säga vad som hellst till, trots att vi inte har en så värst intensiv relation. Efter att det tog slut efter många tårar, många bönanden på bara knän och hårda ord så insåg jag att det kanske var bäst för oss båda i slutändan. För första gången sen god knows when så var jag riktigt tillfreds med mig själv, och kände att jag inte behövde jaga killar för att få bekräftelse på att jag dög. Då kom pojkvän nummer två, N, insvepande som en tornado.

Med en lättsam inställning till livet, ett charmerande leende och smilgropar som fick mig att smälta så fick han mig att falla som en fura. Livet var himmel och helvete, vi flyttade ihop efter drygt två månader, och jag tog totalt avstånd från min mamma som jag inte kunde vistas i samma rum som utan att vi klöste ögonen ur varandra. Det är lätt att vara efterklok, men om jag tittar tillbaka så kan det kännas som att vi var mer terapi för varandra än vad vi var kära. Han hade sitt skit han behövde komma bort ifrån, och jag hade..ja, en smått ansträngd relation till min mamma. Efter drygt 3 månader brakade helvetet lös, och luftslottet jag byggt upp började sakta men säkert rasa ihop. I samma veva vurpade jag i backen och fick problem med nacken. Kristeam i Sunderbyn innebar att träffa en shrink, vilket jag gjorde, och den stackars damen fick stå ut med många tårar och frågor utan svar. Aldrig har jag mått så dåligt, och aldrig har jag behövt mina goda vänner så mycket som jag behövde dem då. Flyttade hem, och för ett tag fungerade vi som en vanlig familj, men inte varade det länge. Bestämde mig för att aldrig lita på ett karlskrälle igen, och det höll..ett tag, tills jag träffade Darling.

Bara att kämpa emot och låtsas som att det inte fanns några känslor alls, låtsas som att hjärtat inte slog sina 4000 slag i minuten som det gjorde så fort jag såg honom, låtsas som att det inte slog överhuvudtaget. Tillslut var jag tvungen att fråga mig själv varför jag inte vågade. Därför att det inte funkade med D eftersom jag var ett arsel? Därför att det inte funkade med N för att han var ett arsel? Sakta men säkert började jag lita på mig själv, och sakta men säkert började jag lita på Darling. Ännu en gång vandrade jag på moln, och hela världen luktade ljuvliga rosor. Tills allt ännu en gång skar sig med min kära mor, och jag blev mest bara bitter. Men, då fanns det någon där som fick mig att le genom tårarna, någon som alltid, villkorslöst, fanns där och fick mig att resa mig upp när jag mest likande en sorglig, liten, söndergråten hög på golvet.

När jag sedan lämnade trygga Kåbban för att upptäcka världen (som mysigt nog började i Vidsel), så började allt sakta men säkert falla på plats. Helt plötsligt kunde jag och mamma prata när jag var hem till Kåbban (ungefär..en gång i månaden), och kan fortfarande låta bli att vräka ur oss sarkastiska och elaka kommentarer. D och jag kan kommunicera någorlunda som folk, och jag sväljer ilskan och hälsar på N. Varje morgon vaknar jag bredvid en kramsjuk Darling, och tackar min lyckliga stjärna att jag hittade honom i fyllan och villan på Jokkmokks camping. Ibland funderar jag vart jag skulle vara, och vad jag skulle göra utan honom, men jag är bombsäker på att jag inte skulle vara i närheten av så lycklig som jag är idag. Jag är nog glad för att det blev som det blev med D&N, för annars hade jag aldrig varit den jag är idag, ett nödvändigt ont antar jag. Tack Darling för att du är du, och för att du alltid hjälper mig att stå när knäna bara vill vika sig, vilket du gjort sen dag 1. Ingen är som du, kom ihåg det!

Sandskär

..om jag vore en dvärghamster

Vaknade med en skum känsla i kroppen, och inbillade mig att Iris rymt från sin nya bur. Oron var befogad, hamsterungen hade smitit mellan gallret då det är större springor i nya buren, och hon inte tycktes gilla den så hårt. Väckte Darling och bad om hjälp att leta, och vi hittade henne tillslut. Bland mina böcker i lilla bokhyllan, sicket äventyr för någon som är drygt sju centimeter lång och väger ett halvt gram. Nu åker den nya burjäkeln ut, bara det bästa är bra nog åt vårat bortskämda lilla råttdjur.

Fredagsfunderingar

Kvällen har varit kalas! Kinakäk med Darling&Ebba, Se upp för dårarna på bio (härlig film!) och härligt mys. Jag vill ha fredag hela veckan! Att solen lyst som om den hade betalt för det har inte gjort dagen sämre, snarare tvärtom. Första dagen jag behövt solglajjor vid bilfärdet hemåt, ser framemot fler sådana dagar. Luleås vinst mot Brynäs sitter som pricken över i:et. Aaaaah!

Torsdagsblues

Det finns inte mycket att klaga på, även om jag mer än gärna letar efter brister&fel i min omgivning. Dålig egenskap, men turligt nog är jag periodare. Sitter framför Eriks dator på jobbet och käkar rivna morötter, klockans visare pekar mot tvåan trots att det känns som att dagen knappt passerat lunch. Skönt, snart är veckans torsdag över, och helgen närmar sig med bautakliv.

Charmigaste ungen i universum <3

Nä, nu jävlar är det livat på Edeforsgatan!

Sing it, birdie!

Varje morgon hela veckan så har jag fått höra ljuvligt fågelkvitter på min lilla promenad från bilen till jobbet. Idag låg temperaturen på -30, och jag funderar vartifrån de små dunbollarna får sin energi att orka kvittra. Lili tror att de snackar om bästa fågelbordet, men jag tror att det bara försöker lura en förtappad själ som min att det är vår.

Å, min kära hamsterbäbis!

FatTuesday

Jag har någon sort hatkärlek till semlor, hur gott kan egentligen bröd, grädde och mandelmassa vara? Ändå har jag alltid tidigare klämt i mig minst en semla om året, åtminstonde en i ett tillstånd av eufori, resten eftersom att man måste passa på under den korta tid semlan finns tillgänglig. I år blir det ingen, eftersom vi inte kunnat hitta ens ett spår av gluten- och laktosfria semlor någonstans. På ett sätt känner jag mig likgiltig, men på ett annat så vill jag ändå ha, mest för traditionens skull.

Eftersom vi skippade allt extremt pluttinuttigull på allahjärtansdag så känner jag mig som en traditionsbrytare. År 2007 får därför i uppgift att vara ett nyskapande och kreativt år, ut med gamla traditioner-in med nya. Hädanefter kommer jag därför alltid fira tredje tisdagen i februari med att gråta en skvätt och tycka synd om mig själv över min födoämnesallergi, träna på gymmet så att svetten lackar, lapa lite cancer på SunTan och sedan trycka i mig chips som motsvarar minst 3 ggr av vad jag förlorat på gymmet. Är ni med?

Back on track

Just hemkommen från besök hos familjen Stråmo, där det käkats asiatisk fiskgryta och hoppats hopprep. Jag klådde killarna med mina 150 hopp, och nu är jag mallig och har ont i högra vaden (men ni vet ju allt det där- pain is temporary!). Vi har blivit pensionärer och lägger oss gärna innan nio (läs:jag lägger mig gärna innan nio-Darling är alltid så kramsjuk så han kryper ner strax efter), så kvällens bravad är lätt att hålla sig vaken, och t.o.m. sitta vid datorn(!), till nästan tio!

Våran resa var precis så bra som jag hoppats, om inte bättre, och batterierna känns fulladdade. Ge mig trubbel och jag skrattar dem i vitögat!

Stora äventyr

Energin börjar sakteligen ta slut. Helgen bjöd knappast på mycket sömn, och dagarna på jobbet känns rätt långa. Längtar till ännu två långa dagar gått, då är jobbveckan över och vår sköna myshelg börjar. På fredagmorgon slår vi av mobilerna, sätter oss i bilen och beger oss mot Höga Kusten. Pit-stop i Umeå där jag äntligen ska få glutenfri pizza, och när vi kommer fram blir det nog bara incheckning och kanske ta en liten promenad längs älven om vädret tillåter. På lördag står Paradisbadet på schemat, där ska vi mysa, busa och bara må gott. Trötta efter allt badande så blir det romantisk middag på Bridge Bar&Bistro med förhoppningsvis god mat&gott vin. Söndag sover vi länge, och påbörjar sedan våran resa hem mot stressig vardag.

Söv ner mig och låt det bli torsdagkväll snart.

Got to do

Just kommit hem och fått mat i magen. Skönt att dra på gymmet direkt efter jobbet, svettas lite på spinningen och sen plågas en halvtimme med core. Känns riktigt bra efteråt, en härlig trött känsla i kroppen. Mindre skön känsla när man kommer ut till bilen och hittar en P-bot på rutan. Hurra! Ingen mer oxfilé i februari! (Lite lätt överdrivet, 200pix för överträdelse 25..men ändå). Nu ska vi fortsätta skrapa tapeter/spackla, för i helgen kommer målarsvågern Jocke och tapetserar hall&sovrum. Vi sover så länge i vardagsrummet, där det är lite..trångt. Men mysigt, vi kollar på O.C tills vi somnar ;) Göra nytta!

Don't you just love them

Ibland skulle jag vilja säga att min familj är för jäkla tvirrad och inpyrd, men det händer att dom är för härliga.

Systerson Benjamin klev upp före sina föräldrar, var hungrig och tänkte käka en frukt. I fruktskålen fann han en avokado, och i sin lilla pojkhjärna dök nog ett stort "MUMS!" upp. Sagt och gjort, han tog avokadon, men visste förstås att han inte får använda vassa knivar..Varpå han skalar avokadon-med tänderna. Efter avslutat skalning tar han en sked, äter upp allt utom kärnan, och stoppar skeden i diskmaskinen. Duktig (men kladdig!) pojke!

Barn är för roliga. Särskilt när de inte är ens egna ;)

Snart är helgen över..men snart kommer en ny

Skönt att komma upp i tid på morgonen! Känns som att dagen kommer bli mycket längre, och det skadar verkligen inte. Märker i kroppen att det absolut inte varit någon fara att ha skippat gymmet sen i onsdags, snöskottning ger mer träning än något pass i världen. Kroppen känns småöm och lite ledbruten efter att ha letat reda på min överskottade bil med skyfflar och spadar, och efter att ha rensat garagetaket från dess tyngd. Kvar är endast ett litet tak nere på stugan, överhänget ser oroväckande ut..Bort med det!

Har haft ett par sköna dagar hemma hos mamma och pappa i Kåbban nu. Fredags blev det romantic dinner uppe i restaurangen (firade 1,5 år, yey!), lördag blev det häng med Lisa&Mats, besök hos min virriga farfar, skottning och lite mys. Hade hoppats att vädret skulle vara lika härligt som igår, med sol och gnistrande vit snö, men det ser oroväckande mulet ut. Snart börjar det nog snöa. Tidig hemfärd blir det nog i vilket fall som, det glömdes att boka tvättid till i veckan, så idag klockan 7 är det tvättstugan som gäller. Skönt att komma hem till stan, men mest av allt saknar jag vår säng. Får nog börja ta med den vart jag än far. Bra idé!

No more should, could or would

En liten (med betoning på liten) paus i bloggandet var skönt. Istället har jag känt lugnet, lyssnat på otaliga minuter bra musik, svettats som en gris på gymmet och omgett mig med människor som får mig att må bra. Sånt behövs vekligen ibland, ladda batterierna och släppa alla måsten..Bortsett från jobbet förstås. Där går det dessutom riktigt bra, och jag trivs verkligen för typ..första gången sen jag började. Alla tjuriga tanter tycks tycks ha blivit lite muntrare, allt flyter på rätt bra och dagarna känns inte sådär ruskigt långa längre. Har kört stenhårt på en positiv vecka, och hittills har det rullat på fint. Allt blir så jäkla mycket roligare med ett leende på läpparna istället för högljudda suckar och frustningar..Även om man ibland vill skrika rätt ut och och krypa in i ett hörn.

Love is all around, och det ger mig tonvis med positiv energi. Jag älskar att se alla dessa lyckliga, leende och förälskade människor. Hold more hands!

Allt är relativt

Ibland slår det mig hur olika syn man kan ha på saker, trots att man mer eller mindre suttit i samma sits. Mimi's äventyr börjar i Costa Rica där hon skickar värmande ord och glädje över msn, och vart hennes äventyr kommer sluta är det nog bara tiden som kan utvisa. Mitt äventyr, har det ens börjat? Att skaffa egen lya med Darling har varit ett härligt äventyr från dag ett, och att jag nu fick en impuls att färga håret och klippa luggen på egen hand känns också som ett äventyr..Jag kallar det språngbräda, och låter Mimi kolla in världen först, för att sedan rapportera till mig om det är ett säkert ställe eller inte.

Where the streets have no names

Hittade ett test hos Maria som jag var tvungen att prova. Vilken livsstilstyp har din adress? Prova här, och såhär står det tydligen till på min gata, här i stan..(bortsett från alkoholisterna, galningarna och alla gangsters)

Typ: E14 Dagens dubbel

Utmärkande drag;
-Mycket unga
-Yrkesutbildade
-Singlar
-Låg- och medelinkomsttagare
-Hyresrätt i små- och medelstora städer
-Kvällstidningsläsande
-Förändringsbenägna kollektivister

happy people

Ibland vill jag bara skrika rakt ut för att du gör min hjärna alldeles snurrig, ger mig sockerdricka i blodet och får mig att flina sådär fult 24/7. Och ibland vill jag bara ha en puss. Du får allt svårt att bli så lätt, och att leva är aldrig svårt när du lever här med mig.

Tack för att du är du.