Strike a pose

Iris morbror Jocke har köpt en ny, fin leksak, en Nikon D40X. Något motvilligt ställde hon upp som modell, men söt blev hon.

Adjö, allra käraste branflakesflicka!

We can't go on together, with suspicious minds

Även fast Elvis (antagligen) ligger en bit under jord så är han fortfarande ett hett ämne som bränner på folks läppar. Särskilt idag, då det är 30 år sedan han dog (om han nu gjorde det?). Vilda diskussioner utbrast på jobbet om vilket låt som var hans bästa, Devil in disguise var mitt förslag. Tyvärr fick jag erkänna mig spöad när Märit höjde insatsen och kammade hem potten med You were always on my mind. Damn!

Please take me back

När jag gick i grundskolan så var nog det här den bästa veckan på hela sommaren, veckan precis innan skolstarten. Då var det traditionsenligt dax att införskaffa nya pennor och block, nya skor eftersom de gamla slitits hårt under sommarens äventyr, och nya kläder eftersom man förhoppningsvis växt under solens ljuva strålar. Dax att komma in i nya rutiner, äntligen dagen då man fick träffa alla man saknat under sommaren och höra vad alla pysslat med under veckorna som så snabbt passerat.

Jag gillar rutiner, jag älskar ordning och reda! Även om jag har fler, alternativt bättre, fasta punkter i mitt liv nu än för tio år sedan så längtar jag tillbaka till den tiden. När jag ser sprudlande glada små tjejer som springer på stan med mammor i släptåg (och plånboken i högsta hugg) och har fått nya fina rosa pennfodral att förvara luktsuddisarna i så vill jag bara rycka tag i dem och väsa fram ett skrämmande "-Var glad för den här tiden flicka lilla, du kommer längta tillbaka om tio år!" Men det gör jag inte, eftersom jag inte är en tokig psykopat.

Däremot blir jag mer och mer sugen att återvända till skolans fasta rutiner och stressiga tillvaro. Än har jag inte kommit så långt i mina planer, men en liten bit är ju alltid något. Om två, tre år är det förhoppningsvis mig ni ser på ett universitetsområde nära er, med luktsuddisarna i högsta hugg och nya sneakers på mina fötter (som är så ivriga att ta sig i väg till lärodomens förlovade rike).

I hate tuesdays

Tisdagar är den värsta dagen på hela veckan. Måndag är man fortfarande pigg efter helgen, onsdag är mitt i veckan, torsdag är en dag kvar till helg och fredag är..fredag. Men tisdagförmiddagar är fan långt ifrån allt som har med något sorts nöje att göra, och det är bara kasst. Dessutom blir jag änka på jobbet om tre och en halv dag, vilket är om möjligt ännu kassare.

Men idag kom det en gäng toner och slog mig som en blixt i huvudet när jag satt i polerrummet och var butter klockan 09:20. Introt till Dora Steins-Stay (You don't have to go yet) spelades rakt in mitt halvfrusna lilla tisdagshjärta och gjorde mig glad. Så nu är jag istället glad för att jag faktiskt har kvar tre och en halv dag med Lisa istället för noll. Snart är jobbtisdagen över, och imorgon är det ju faktiskt onsdag, en helt okej dag.

Matchmaking

Hittade det smått roande Dejta en kändis-testet hos Maria, och självfallet kunde jag inte låta bli.

Första gången matchade jag och Prins Carl Philip så vackert, andra gången (ja, jag försökte nog slippa den kungliga torrbollen) så passade jag och Mikael Persbrandt som handen i handsken. Darling önskar nog att han aldrig fått syn på detta underbara, sanningsenliga test, för han passade visst bättre ihop med Babben Larsson än med Prinsessan Madeleine som han hoppats på. Prova!

Grattis Linda, 20 gamla år!

Grillat, gott dricka, fyrhjuling med släp, mackor på hotellet och köttkorv+styrdans hos Magnus. Blir en kväll bättre?

Back home

Inte trodde jag att det skulle vara så skönt att komma hem till vår dåligt underhållna Edeforsgata, och jag trodde att ångesten över att semestern närmar sitt slut skulle vara större. 11 dagar fyllda av intryck och roligheter ligger färskt i minnet, men att komma hem och återgå till sköna rutiner känns inte alls fel. Vädret har varit kalas under större delen av semestern (här sitter jag med ballerinaränder på fötterna!), och här hemma är det nu bästa tänkbara väder. Jag siktar på stranden för att fira min sista semesterdag!

Stopp #2, Linköping

Vägen har nu lett fram till Linköping, vart vi nu ska njuta av det underbara vädret med syster Linda&hennes Mattias. Först blir det godisfrosseri på Cloettas chokladfabrik, sen glutenfri pizza(!) inne i stan, följt av en mysig promenad längs Stångån och glass på Bosses. Inte ett moln på himlen, och jag är så nöjd!

Hittills på vår semester har vi hunnit med att besöka Hanna i Gävle, kolla läget på Furuviksparken, njuta av en underbart god&mysig middag i Uppsala och färdats sisådär en 130 mil i bil. Jag skulle kunna vänja mig vid att ha semester på heltid.

This is the year..

Here we go! Väskan är sprängfylld, alkiskassen är tung som bara den, och humöret är på topp. En sväng förbi faster och hämsta nyckeln till kusins lägga, sen är det dax att korka upp och bli på ännu bättre humör innan vi ikväll ska kolla på The Ark och Mando Diao. Förhoppningarna är höga, och jag tror minsann att dom kommer infrias..This is the year! Semester, PDOL, vad mer kan en människa begära?

Vad fasen-har jag fått lejonpenicillin?

Blivit med

Attans! Jag har blivit med urinvägsinfektion! Hoppas att penicillinkuren på tre dagar hjälper, så jag kan vara full som ett ägg på PDOL. Då ska vi ha kalaskul, The Sounds, Sahara Hotnights, Mando Diao och The Ark ska få belöna mina små öron med ljuvlig musik och trevligt folk ska få förgylla min tillvaro. Att jag dessutom blir med semester på fredag gör ju inte saken sämre. Halleluja!

Konstverk på mammas&pappas vägg

Hur man vet att en dag har potential #1

Havregrynsgröten kokar över i mikron klockan 05:25. Istället för obligatoriska svordomar hör man en glättig röst i huvudet;
"Hohojaja, någon gång ska den ju koka över också!"

Tjusningen med tält

Två tältnätter och många skratt senare har vi landat hemma. Byske fick bli tältplats #1 för i sommar, och Darling's lillasyster Ebba var med som sällskap. Några omgångar Yatzy, en härligt dopp i havet, grillat, njutit av solskenet, hatat regnet och planerat masslakt av tusentals måsar har vi hunnit med. Nu laddar vi för kommande turer, södra Sverige-snart kommer två tältsugna tokar.

Dödstrött

Långsammaste, tråkigaste och tröttaste dagen sen urminnes tider. Tack kära P3 som bjöd på Kent-747, och tack kära mig som ska bjuda mig själv på en biskvi!

Oh honey, it's so funny

Fastighets AB Wårtan

Lättroad? Mycket.

Baby, baby dry your eye

Om det är något som kan få mig att grina på en nanosekund så är det tanken på att förlora någon jag håller kär. Aldrig har jag förlorat någon, och tanken på hur jag kommer reagera när det väl blir dax skrämmer mig enormt mycket. Jag har förlikat mig med tanken på att 90åriga farfar har oddsen emot sig att överleva mig, likaså mormor, pappa, och så många fler. Men ändå så känns det kallt i hjärtat och tårarna börjar sakta fylla ögonen bara jag tänker på det. Ett sista farväl, vad säger man? "Tack kära farfar för alla år. Fan ta dig att du redan skulle kila vidare och lämna mig här, farfarslös" känns inte sådär klockrent, men det är så jag känner.

Största rädslan av allt är nog att Darling ska säga hejdå och hamna 5 meter under jord. Så många nätter jag somnat med tårarna i halsen då tanken slagit mig att livet är skört, och likaså Darling. Vi ska ju ha så länge kvar, eller? När jag ser statistik på hur många som kör rattfulla varje dag så blir det snabbt ett samtal till honom som lugnar mig och bedyrar att han är fullt frisk och hel. Men ändå, man har ingenting att säga till om då Gud Fader bestämt sig för att han behöver lite sällskap ovan molnen. Vad är egentligen att föredra av mina värsta pest eller kolera- tyna bort och hinna ta avsked eller dö pang bom utan smärta och hinna säga hejdå?

Aldrig kommer jag kunna besluta mig för något alternativ, båda har fördelar/nackdelar (eller egentligen så är båda ena jäkla nackdelar), och jag försöker blunda och tänka att ingen nångonsin kommer dö ifrån mig. Självklart är jag medveten att det är bra mycket bättre att leva i nuet, ta dagen som den kommer och hela carpe diem-skiten, men när det gäller döden så har jag en förmåga att bli ett litet ångestpaket. Jag försöker att leva varje dag som om den vore min sista, men ibland är det så svårt. Det går i vågor, men vad som hellst kan starta en lavin av dödsångest som endast mina käras liv kan stoppa.

Livrädd för att leva-dödsrädd för att dö. Så är det.

Ett ögonblick av inspiration

Kan väl inte direkt påstå att bloggen legat/ligger högst upp på priolistan just nu. I veckan har det mest njutits av det underbara vädret och sällskapet, och inspirationen till att sitta och glo framför datorn har inte riktigt funnits där. Jag fortsätter med att leva livet istället för att leva bloggen. Hörs!

Så ni vet

Hiss
24 varmgrader i solen, snart middag på beachen!

Diss
18 arbetsdagar kvar till semester