..

Som en obehaglig påminnelse om att livet är skört, att vi ska ta hand om varandra och att allting kan förändras i ett ögonblick. Det är så mycket lättare att ta något hemskt till sig när man kan sätta ett ansikte på det, men aldrig kan man som står på sidan av förstå hur de mitt i tumultet mår.

Världen känns så orättvis, och hur kan någon påstå att det finns en gud när människor som borde finnas kvar så mycket längre helt plötsligt försvinner. Varje timme, varje dag.

Vad säger man till någon som varken vet ut eller in för att sorgen tar över? I en ankomsthall som ekade halvtom kunde jag inte komma mig för att göra annat än att krama om och förhoppningsvis lindra sorgen för en kort sekund.

Alltid vid din sida, A.