Det kliar så hemskt i fingrarna av alla ord som vill ut, ut, ut. Alla tankar&känslor som liksom satts på hold inför bättre tider. Nu är det väl bättre tider? Eller ja, allt är ju äckligt relativt. Bättre än när?
Allt jag vet är att jag inte kan skriva ens ett löjligt litet blogginlägg när någon kollar på. Irriterad&upprörd blir jag på Darling som ibland står bakom axeln och kikar. Skit samma, han läser det ändå, men det känns jobbigt! Om ni bara visste hur många ord jag skrivit som sedan blivit till ingenting och aldrig lästs av någon annans öga, och det känns fånigt. Jag vill ju att någon ska läsa, annars hade jag ju inte suttit här, men samtidigt skäms jag och tycker att det känns jobbigt när jag inser att någon annan än jag vet (och lika lätt idag kan ta reda på det) precis hur jag kände mig på insidan slumpvis utvald tisdag i maj.
Det är nog söndagen som tar ut sin rätt. Panik och obetydlig ångest inför att dagarna passerar alldeles för fort, jag hinner för fan inte med! Skönt att rutinen tar en igenom dagarna iallafall. Imorgon kommer fredagens personalfest att dissikeras i små, små bitar och analyseras. Skvaller, skvaller åter igen skvaller. Det värsta är att jag nog tillhör värsta skvallerskaran, men inte fan tänker jag ha dåligt samvete. Om ens eget liv känns trist så är det ju himla härligt att leva genom andra. Försöker jag intala mig själv iallafall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar