tisdag, maj 05, 2015

Den starka viljan och ilskan i den lilla kroppen

Vi har en liten chef här hemma. Och jag blir så irriterad över att vi låter henne vara den där lilla bossen om nätterna, som beordrar oss att hämta speciella filtar och gosedjur. Som aldrig är nöjd utan bara blir arg och SKRIKER så att vi skyndar oss ännu snabbare att få henne nöjd innan hon väcker hela kvarteret. På dagarna är det så mycket lättare att säga nej till hennes krav (jo krav, det är minsann inte med något ödmjukt "snälla" som hon för fram sin önskan), och förklara att vi inte låter så mot varandra och att hon får hämta käpphästen själv i sitt rum om hon vill ha den. Men på natten vill vi ju bara..sova.

En kväll för två veckor sedan cyklade jag och Astrid förbi kompisen Astrid en snabbis. Elsa blev arg över att hon inte fick följa med. Skrek och slog på sin pappa som försökte lyfta upp henne i famnen när hon rymde längs vägen. Hon slet av sig mössan och blev vansinnig över att det blev kallt om öronen, men pappa fick INTE hjälpa till att sätta den på plats igen. Men själv lyckades hon inte, så då skrek hon över det. Efter att Crille försökt trösta och locka med annat i en halvtimme säger hon att hon vill vara själv. Han låter henne vara själv, hör att hon snyftar och försöker få trösta men hon blir bara arg. Sedan märker han efter en liten stund att ungen snarkar, uppkrupen i vagnen som stod utanför garaget. Så utmattad av sin ilska och sitt skrikande att hon slocknar alltså.

På kvällarna är det nu en timmes terroristverksamhet innan hon somnar. Mamma ska sjunga. Pappa ska krama. Arga SKRIIIIIIIIIK. Det är en spindel i taket. Mamma är dum. Sitter man bredvid börjar hon slåss och nypas. Filten ska vara vänd åt andra hållet. JAG VILL INTE SOVA. Och så ser man hur ögonen går i kors av trötthet där under luggen. I kväll blev jag så arg att jag frågade om hon skulle sluta skrika, eller om jag skulle stänga dörren så att hon inte håller sin syster vaken? Hon skrek rakt ut till svar, jag stängde dörren och kände att  j a g  o r k a r  i n t e .

Vart tog den kramsjuka lilla ungen som alltid har nära till skratt vägen? Och varifrån kommer den här lilla människan full av ilska? Än så länge är hon mest arg på hemmaplan, sällan när vi är borta, och det är jag evigt tacksam över. På förskolan är det inga problem, och det är bara mig och Crille hon är arg på. Och jag får dåligt samvete över att jag blir arg, då det här ju säkerligen är allra jobbigast för henne själv.

Vi tittar på varandra, Crille och jag, och frågar om hon är sjuk? Är det här något som har med hennes utveckling att göra? Är det DET HÄR alla pratar om då det gäller treåringar som verkar vara lite..ur balans? Terrible threes, vad gör du med mitt barn?


Mvh/Mamma som saknar tidigare erfarenheter av s.k trots

16 kommentarer:

  1. Låter som min son. Han är lika gammal som Astrid men var precis så där i två och treårsåldern. Så pass att jag många gånger frät och var övertygad om att det var något fel på honom. Idag har han fortfarande humör och är viljestark men inge i närheten av den tiden. Så det blir bättre men det är skitjobbigt. Hade samma problem om nätterna och det tog tid men minsta möjliga prat och dividerande funkade bäst för oss för ju mer vi pratade eller försökte desto argare blev han. Tillslut satt vi bara hos honom tysta och då gick det över fortare. Är glad att vi bara hade honom då och i te lillasyster. Och jag hoppas innerligt att hon blir lugnare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är väl bara att bita ihop även om man ofta sliter sitt hår..Och vi försöker lovebomba även om det är svårt när någon helst vill utdela en rak höger i sin mammas ansikte :S Håller tummarna för er del att lillasyster blir av lugnare karaktär :D

      Radera
  2. Hu vad jobbigt för er alla! Känner igen så mkt från hur Ted varit och fortfarande är ibland, men det hår över och blir lättare är jag helt övertygad om. Kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi kämpar på! Och räknar med att moster tar ett allvarligt snack med henne nästa vecka ;) ♥

      Radera
  3. Åååååå, vad jag känner igen mig! Noah var inte alls så trotsig. Neo KAN SJÄLV och VILL INTE. Det bara LYSER trots om hela honom, han testar gränser precis hela tiden när han är i sin "trygga" miljö. Inte på dagis - o, nej - där får jag höra att han är en försiktig kille som tittar först och sedan testar, att han är bra på att samarbeta och att han alltid vill vara med. När han ska sova på kvällarna är det som att ha en turbin i sängen. Han ska AMMA, sparka, dra mig i håret, pilla på bilarna, ha täcke, inte ha täcke... Det har hänt både en och två gånger att jag blivit fullkomligt galen och gått ut ur rummet, stängt dörren och sagt att han får somna utan sällskap. Gör han det? Nej, då baxar han fram en stol så att han kan ÖPPNA dörrskrället och sedan är cirkusen igång igen. Men vet du vad? Man FÅR bli arg. Det står i alla böcker jag har läst att det är normalt att barnen är sådana här i 2½-årsåldern. Och att barnen utvecklas av att möta lite motstånd...
    Kram och kämpa vidare! tids nog går det förhoppningsvis över... Och då får vi möta 6-årstrotset hos våra äldre barn istället:-O.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, vi får ta det i omgångar :D Fast vi kanske kan se fram emot lugnare tonår? Jag tänker att trotsen kanske tar slut? Eller? Önsketänkande? Haha :)

      Radera
  4. Som ovanstående skriver - man FÅR bli arg. Faktiskt. Jag tror att det är viktigt att även vi vuxna visar barnen att vi också kan bli arga eller ledsna så de ser att det är fullt naturligt. Vi är noga med att bekräfta Z när han är arg med typ: "Jag ser att du är arg och jag förstår varför, men du får inte som du vill bara för att du skriker." För i slutändan handlar det ju oftast om just det - att de vill göra något eller ha något de inte får. Och det ÄR skiiiitjobbigt att ta dessa "strider", speciellt när man är trött själv, och man får nog välja med omsorg. Viktigt tror jag är att man kanske inte väljer bort de stora, lite mer avgörande, utan de mindre som egentligen inte spelar någon roll i slutändan. Jag läste någonstans att barn i den här åldern testar för att hitta sitt "jag" och undersöka vad som är okej och inte. Då drar jag själv slutsatsen att vi som vuxna måste hjälpa dem genom att vara hyfsat konsekventa och samspelta så att barnet känner sig trygg i de "regler" som satts. :)
    Hang in there! Ni är inte ensamma.... ;)

    KRAAAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi väljer våra strider, hehe! Har också läst att de testar gränser i den här åldern, och att de såklart testar med personer de är trygga med och vet att vi inte sticker hur de än beter sig..Kanske en klen tröst, men alltid något :) KRAM ♥

      Radera
  5. Det här låter som vår fyraåring! Särskilt det här med att hämta grejer på natten. Just nu är ALLT fel och vi har minst ett meltdown per dag. Vi har varit hyfsat förskonade från sånt här tycker jag, jag minns tiden runt tre år som lite stormig men inte i närheten av det här. Häromdag var jag tvungen att gå ut och ta ett varv runt kvarteret för att lugna ner mig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Promenad! Bra idé! Den ska jag ta med mig :)

      Radera
  6. låter exakt som Hedvig nu 2,5. det dåliga samvetet när jag tillslut skriker tillbaka, en fröken som gapar ta upp snutten om den ramlar på golvet som kräver att bli bäddad och pysslad och allt möjligt och hennes skrik kan väcka döda.. och inte så att vi daltat med henne kan jag tycka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen dom är ju nästan precis jämnåriga! Och gissningsvis lika ehm..busiga ;) Känner igen din beskrivning som om det vore Elsa! Nödvändigt gränstestande för utveckling får vi höra, men såhär var inte storasyster (och så har hon aldrig varit)..Kommer hon ta det senare i tonåren måntro? ;)

      Radera
  7. WORD!
    har aldrig tänkt på det eftersom vi inte har något annat att jämföra med, utan bara accepterat läget. mitt hopp är att trotsen är som värst nu och att tonårstiden blir desto lugnare. ha ha haa. ska vi tro på det? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eeeeeh, vi kan ju hoppas..Eller så får vi bli morsor på stan ;) ♥

      Radera
  8. Lisa21:58

    Usch så jobbigt! Hoppas att det snart blir lättare. Ni har ju en extramoster i närheten som ni gärna får ringa in när ni vill, om ni bara vill andas lite. ;) Kram <3

    SvaraRadera