Jag har knappt vågat gå utanför dörren i motionssyfte sen förra tisdagens lilla incident under min tilltänkta löprunda. Men så igår erbjöd Darling sitt sällskap på promenad, och jag tackade ja. 1.5 timmes promenad utan några som hellst problem, och när vi kommit innanför dörren igen så började jag fundera vad jag var rädd för?
Att falla död på gångstigen? Att 23:an ska bli förbannad över att jag motionerar och flytta ut? Att bli påkörd och dö? Det finns inget att vara rädd för insåg jag då, men ändå så vill inte rädslan flytta ut.
Jag vill träna som vanligt, jag vill promenera varje morgon och varva simning/löpning/styrketräning tre gånger i veckan. Då mår jag bra, och om jag mår bra så borde ju 23:an må bra, eller hur?
Imorgon ska vi på inskrivning, och det ska bli skönt att få ventilera lite träningstankar. På tv:n häromkvällen var det en kvinna som var ute och sprang och såg så stark och lycklig ut, jag vill också, men jag är för rädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Din rädsla för att springa för genast mina tankar till Charlotte i SATC... Det är säkert ingen fara, men du ska ju göra det som känns bäst för dig!
SvaraRadera/Emma N