Tillbaka på banan igen

Nyss dånade ett riktigt oväder utanför fönstret här. Ett sånt som man sällan upplever hemma, och jag som är en älskare av åska stod självklart på balkongen och tittade på en stund. Elsa sov dock sjukt oroligt och verkade inte gilla det lika mycket som jag, medan Astrid och Crille fortsatte att snarka ikapp..

Sömnlös är jag fortfarande, några timmar senare, och aldrig tänker jag så mycket, bra och djupt som på natten. Största filosofiska upptäckten: vi behövde den här resan. 

Jag har så svårt att förlika mig med Elsas bebistid. Att det mest var ett kaos av tårar från både henne och mig, att varken hon eller jag mådde bra och var lyckliga fullt ut. Jag hade förväntat mig samma himlastormande och fantastiska start som vi fick med Astrid (även om även den innehöll tårar och en virvelvind av känslor). Men så blev det inte riktigt, och jag tror att det aldrig kan bli likadant med andra, tredje, fjärde barnet som det var med första, då allting är så nytt.

Nu vill jag ha revansch, älska ikapp Elsa på något vis, och det är precis det jag gjort på den här resan. Gullat in mig i de där mjuka vecken, burit runt på min nakna bebis, hud mot hud, och känt att hon är så jävla härlig.

Samtidigt har jag och Crille fått tid för varandra på kvällarna, eller nej, vi har tagit oss tid för varandra istället för att dumglo på tv rättare sagt. Ätit god mat, druckit sangria och pratat. Hållt varann i handen, fnissat åt roliga och mindre roliga saker. 

Tack Cala Bona för hjälpen, nu är jag tillbaka på banan!