Att sömn kan bli en bristvara under vissa perioder i småbarnslivet, det är ju rätt uppenbart för de flesta (även de som inte har barn, då vi med sömnvägrare gärna tjatar om det). Ändå så blir jag helt golvad när de där perioderna kommer, och undrar hur i hela fridens namn man ska orka med ytterligare kvällar/nätter eller ens en enda jobbig nattning.
Vi har ett problem. På sätt och vis hoppas jag att ingen av er som läser har, eller har haft det likadant, men å andra sidan hoppas jag att någon av er har haft det, så ni kan berätta den magiska lösningen. Elsa hatar sin säng.
Med Astrid var vi så väldigt, väldigt noga med att hennes säng endast skulle förknippas med bra saker, skön sömn och mysig vila. Inte tvång eller "-Sköter du dig inte får du gå och lägga dig i sängen!", och hon har, bortsett från några korta perioder, inte haft några problem att somna och gladeligen lagt sig i sin säng.
Elsa tjuter som en stucken gris, vrider sig som en mask på krok och protesterar på alla sätt hon kan då man ens nämner sömn. Fram till ett par veckor sedan så somnade hon lätt i famnen och gick sedan att lägga ner i sängen, nu blir hon helt vild så fort man närmar sig den även om det inte är dax att gå och lägga sig. Vi kan inte komma på vad det är som väckt denna avsky, men skulle gladeligen bli av med den. Om hon kommer över till oss på natten så okej, men vi kan inte ens söva henne i våran säng och än mindre låta henne ligga där själv då hon somnat och vi vill spendera kvällen någon annanstans.
Det känns inte rätt att köra 5 minuters metoden, då jag inte känner att jag kan stå bakom den fullt ut. Det gör för ont i mitt hjärta att min bebis skriker efter mig, och jag ska ignorera henne? Men jag vet inte vad vi ska göra? Det är så ohållbart att hon är jättetrött men inte somnar i famnen eller sängen, ungen måste ju somna! När vi väl fått henne att sova så är det inga större problem under nätterna, men just insomningen är KAOS just nu.
HJÄLP!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag förstår hur det känns. Felicia hade en period då hon blev stel som en pinne och skrek som en stucken gris vid läggdags. Det var det jobbigaste jag varit med om! Tyvärr var det inget som funkade utom att låta henne skrika. Jag gick ut på altanen för att inte höra allt. Det tog någon kväll så var det lättare tills hon började på fsk något hände och det vände tillbaka till jobbig insomningsperiod. Vi lät henne då somna i vagnen så som fsk låtit henne göra. Vi gjorde därmed ingen stor grej av det. 2-3dgr så sov hon som en klocka igen.
SvaraRaderaKämpa jag vet det är tungt! Be om nattningshjälp så kan du ta en promenad eller liknande. ..?
5mm är enligt mig ren barnmisshandel så jag tycker inte ens att ni ska tänka på den som ett alternativ. Jag tror verkligen att du skulle ångra det resten av ditt liv.
SvaraRaderaJag tycker att ni ska lägga tanken om att hon ska sova i egen säng åt sidan och prova igen om några månader. Det är helt naturligt att barn vill sova nära sina föräldrar - det är inget fel som behöver åtgärdas även om samhället gärna får en att känna så. Dessutom kanske hon fortfarande är i slutet av separationsfasen och det skulle förklara varför hon har ett större behov av närhet än ni upplevt tidigare.
Om det är själva spjälsängen som skapar oro kanske ni kan ha henne på nedervåningen med er på kvällarna? Funkar vagnen till exempel?
Kram och pepp!
/F.d. Mama Bear
Oliver var likadan och jag läste boken sova hela natten av Anna whalgren och körde lite av hennes teorier och 5min metoden och visst var det lite skrik första läggningarna men sen somna han utan problem helt själv i sin säng. Visst är det jobbigt att höra sitt barn skrika men oj så skönt det var när han lärt sig somna själv. Vi gick in var 5:e minut och sa en ramsa och det tog inte många nätter för honom att förstå att det var skönt sova!
SvaraRaderaJag samsover.. gjort i 4 år och det är fint. Jag är dock själv och jag fattar att det förmodligen inte är lika skoj när man är två att ha en knatte i bingen i 4 år, haha!
SvaraRaderaDet jag tänker är att ni kanske kan lägga en madrass på golvet i hennes rum istället (ingen fallhöjd), tillräckligt stor för att ni ska kunna ligga bredvid henne när ni nattar. På så vis får ni det lite "närmre" och mer naturligt vid insomningen, men kan ändå resa er när hon knoppat in. Och skulle hon vara gapig på natten så är det bara att lägga sig bredvid där igen tills hon somnat om. Det viktigaste är nog att hon stannar på sin plats liksom och att mönstret hon har med sömnen bryts på nåt vis. Det rör ju sig säkert max om några månader som ni kommer få ligga där och söva henne, efter det kommer hon ju vara trygg där. Kanske värt att testa? :) KRAM
Och just det ja, det kan räcka med att den allra första mardrömmen infunnit sig och att det är därför hon är rädd för sängen. När talet börjar komma så smått (eller förståelsen för vad andra säger) så kommer också drömmarna på ett annat sätt. Min trollunge drömde nån gång runt 1 en mardröm om en "toooooj tatt" som han sa och den där stora katten ruckade hans drömvärld en smula ett tag efter det. ;)
SvaraRaderaVi körde också med madrass på golvet i Stinas rum, myshörna på dagen och sov på kvällen :) Fast vi hade kvar spjälsängen som vi lyfte i henne i sen efter hon somnat. Höll på så i två månader kanske sen sågade vi bort tre spjälor på kortsidan och lärde henne krypa i och ur själv - då vände allt. Fast det var ju vi - det är knepigt med småttingar och deras idéer!
SvaraRaderaHar egentligen inga konkreta tips att komma med, skickar bara en stor cyberkram med lite mammastyrka! "Det löser sig tillslut" är inte mycket att ha i stundens hetta, men är ju så sann! : ) Förövrigt så tror jag såhär i efterhand att jag använt mig av femminutersmetoden utan att egentligen veta om det... Men vad gör man om bebisen skriker som en stucken gris vad ÄN man gör. Så att bära och låta bebisen skrika var vår melodi...
SvaraRaderaHej hej. Längesen nu. Har ju en vilde och således knappt tid att sitta vid datorn. :)
SvaraRaderaAlltså.. jag har fått kullkasta alla tankar om hur jag ville att det "skulle vara" och hur man skulle göra med sömn för det funkar helt enkelt inte med våran D. Hon vill vara nära. Punkt.
Vi har iaf löst det så att vi lagt ett par såna där luftmadrassextrasänger mellan vår säng och väggen och så somnas hon däri och sover gott nära oss. Oftast sover hon halva natten däri och halva i vår säng. Jag har heller inte hjärta att låta henne skrika när jag vet att hon somnar tryggt och gott hos oss. Innan jag själv hade barn så pratade alla om att de minsann låtit sina ungar skrika sig till sömns etc etc men nu har det krupit fram att de allra flesta faktiskt samsovit under de första två åren. Och det funkar för oss, ändå går jag med tankar om att det är "fel".
En kvinna sa till mig häromveckan att "men snälla, ta det lugnt och låt henne sova med er- det kommer en tid när hon inte vill längre och tiden ni faktiskt får ligga och lukta på henne är så himla kort".
Åh det här är inte alls svar på dina frågor, ville bara berätta hur vi har det. I vissa avseenden lika och andra olika. Jag tror också som nån skrev tidigare att det handlar om sista stora separationsfasen. Den var väldigt märkbar här också!
Vi har kört delvis samsovning, att barnen somnar i egen säng men sen fått komma över när de vaknar men även vi perioder har de fått somna i våran säng, vi har köpt en billig 90säng och ställt bredvid våran dubbel säng så alla få plats. Jag har hört/läst om de som skippat spjälsängen och barnet sovit bättre då de känner sig instängda bakom spjälorna. Nu är Elsa rätt liten men det kan ju vara ett alternativ
SvaraRaderaCicci: Elsa skriker oavsett om hon är i famnen, ligger i sin säng, ligger bredvid oss i vår säng osv, så vi siktar på att hålla ut och hoppas att det blir bättre med tiden :)
SvaraRaderaAnna: Om det inte vänder inom kort, så kommer vi köra på din plan, en madrass att söva/låta henne sova på. Jag tycker det är mysigt när hon sover nära på natten, men vi måste få någon ordning på själva insomnandet för alla i familjens skull. Lovebombning pågår! :) Och jag hoppas att vi klarar oss undan "toooja tatter" ;)
En "annan" Anna: Tack! Det är ju verkligen så det är, och man känner sig så maktlös. Men din kram värmer!
Anonym: Vi har "halva nätter" här också, vi vill att de ska somna i sina egna sängar men får sedan komma över till oss om de vaknar. Astrid har fått somna i vår säng och sovit där hela natten nu när Elsa tjorvat som värst, och med henne funkar det ju bra, men den lilla skulle trilla ur på 2 sekunder om man lämnade henne själv däri :) Nu ikväll och igår kunde vi lägga ner henne i spjälsängen, så vi ger den en chans till..sen ryker den till förmån för en madrass på golvet :)
Det kommer ordna sig Hanna, oroa dig inte <3
SvaraRaderaGlömde förresten en annan sak! Du vet när de är sådär övertrötta och man känner att det verkligen är läggdags (man dämpar kanske belysningen och försöker varva ner dem på olika vis) och då börjar de istället börjar böla och hålla på och korva runt. Prova att leka titt-ut och kittla henne då och ta istället ut "sista rycket" i galen lek och glädje, istället för "sista rycket " i gråt. För den där övertröttheten innan läggdags är en fin balans mellan eufori/katastrof. Jag kom på det med min lillfis, att det funkade lika bra att ta den där skriktiden som ett tag infann sig, och göra om den till kittelochskratt-kalas, för sömnen blev bättre och rutinerna snabbare roligare/enklare. Det kändes dock fel först, för man vill ju inte "varva upp" dem. Men det spelar liksom ingen roll om de ändå skriker för de blir varvade av det med. Prova och se om det går på henne också! Gick rätt snabbt över med det dåliga kvällshumöret sen nämligen. Jag har glömt många sådana här saker efter hand tiden rusat, men det var sådana små milstolpar som blev avgörande i mycket när lilleman var bebis och jag ensam och ganska trött mamma. Men jag uppmärksammade många saker iallafall, sen om de bara gäller min skrutt eller om det gäller fler, det vet jag givetvis inte. Vet bara att det är påfrestande när sådana här perioder infinner sig och vill gärna försöka hjälpa om det går. <3
Vi hade kämpigt med nattningarna med Mileon som mindre, jag minns inte hur gammal han var när vi tog tag i det ordentligt. Var ohållbart att ha han sovandes i famnen i soffan, alt sovandes på en i sin säng.
SvaraRaderaProvade tass-metoden men det funkade sådär, blev ack så långdraget om kvällarna när han förstod kopplingen.. Ren 5 min metod står jag inte för, men vi körde vår egna väg på den som funkade jättebra för oss. Mileon är trygg i sig själv, och harmonisk vid läggdags. Ångrar inte en sekund, även om de första läggningarna var en pärs med mycket spring in i rummet och en hel del klagosång.
Gå efter vad ni tycker känns rätt för er! Alla barn är olika.
Att folk tycker vi 'misshandlat' vårat barn tycker jag är absurt, men även där... alla är olika med olika åsikter om allt. Sunt förnuft och så känner ni Elsa bäst! Ofta är det protestgråt, jag kopplade inte riktigt det i början. Mileon hade verkligen oss lindad runt vårt lillfinger, ha ha! M har aldrig varit någon som gärna samsovit efter sisådär 7-8 mån ålder, inte ens kunna sova i samma rum... han vägrade sova, alt hade svårt o lära sig somna själv.
Ååh, jag känner igen precis allt som du beskriver.
SvaraRaderaAnna: Ska testa det imorgon! Definitivt värt ett försök, tack för tipset snälla du :)
SvaraRaderaVi gör också nattning lite rolig genom att busa i sängen en stund före nattning. Vi samsover så vi busade tillsammans i vår stora säng. Ett tag tände vi ett värmeljus gemensamt i sovrummet. L fick sen blåsa ut tändstickan. Ljuset fångade hans uppmärksamhet och han tyckte det var så fascinerande och blev lugn av det.
SvaraRadera