Under en period då Astrid var liten så hade hon varje kväll en stund av konstant skrik, vilken varierade från kanske 2-4 timmar och var i hörselskadande volym. Vi kallade henne Sirenen.
Nu verkar det inte vara bättre än att lillasystern fått samma talang och gärna visar upp den, vareviga kväll samt till och från under dagtid. Vissa dagar tjuter hon när jag packar ner henne i vagnen här hemma, fortsätter på promenaden till förskolan, under tiden jag lämnar/hämtar Astrid och på promenaden hem. Så fort jag plockar upp henne ur vagnen på hemmaplan så blir hon tyst som en mus. Spelar ingen roll om hon just ätit/rapat/fått ny blöja/whatever, det är närheten hon vill åt. Det är inte magen som kniper, hon är inte hungrig, hon är helt enkelt en närhetsvampyr av rang.
Det känns dock betydligt enklare denna gång än med Astrid, då jag vet att det kommer bli bättre och till slut gå över. Men likväl så suger det energi, och vissa stunder under dagen som gått har jag känt mig som en skrumpet litet russin. Darlingens famn duger bara 1 gång av 10, och det gör det hela ännu lite jobbigare. Han känner sig otillräcklig, jag blir sur och vresig för att det blir jag som till sist får trösta henne 9/10 gånger. Astrid kommer i kläm då Elsa vill vara i min famn 24/7, sovande som vaken, och jag blir smått sinnessjuk av att inte kunna göra någonting utan att ha en bebis på armen eller i selen på magen.
Jag vet inte riktigt vad jag ville få fram med det här inlägget, jag jagar inte tips och goda råd. När vi måste iväg/ut så får hon helt enkelt tjuta om hon inte somnar i vagnen/bilen, och annars sitter jag i soffan med henne i famnen (fast idag sov hon EN KVART i stillastående vagn, HURRA). Bloggen är något av en dagbok, i både medgång och motgång, och om mitt gnällande kan hjälpa någon som inte har såna där rosenskimrande bebisdagar så är det ett plus i kanten.
Om ni undrar varför jag är så jäkla tråkig så är det alltså därför att vardagsrumstapeterna och soffkuddarna inte ger så mycket intellektuellt utbyte. Men det vänder förr eller senare, och så länge hon kan vara i famnen så finns det ju inget som binder mig hemma. Så kanske blir jag roligare snart!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh vad vi känner igen oss!!! Nu börjar pappans famn gå lika bra emellanåt tack och lov, så att jag kan få ett par timmar för mig själv då och då, de dagar han är hemma från jobbet. Jag brukar tänka att när hon är 15 kommer hon förmodligen att hata mig på tonåringars vis ändå, så känns det rätt okej ändå att sitta fastlimmad i soffan med en bebis som bara vill vara i famnen. ;-)
SvaraRaderaKram till er!
Mja, kan inte erbjuda så mycket förrutom sympati såhär på nätet, så då kör vi: *SYMPATI!* Funkade det? Har endast erfarenhet av det du beskriver som nybliven storasyster och åskådare(för tio år sedan nu, jösses), men som du sade: det går över. Emellertid är det väl bara bra att skriva av sig på bloggen?
SvaraRaderaVill gärna länka till lite örongodis (ny musikalisk kärlek alltså, i genren "drömpop" - inte mitt ord) som du kan lyssna på när barna är lugna, men är medveten om att musiksmaker varierar starkt, så du får säga till om du vill ha länken!
Ta hand om dig/er!
Styrkekramar till er båda!
SvaraRaderaGnäll på du bara! Jag känner igen alltihopa, bara det att jag än så länge bara har ett barn på 3 år (och ett till på väg, så om några veckor är jag nog i samma sits som du). Noah var i konstant behov av närhet sina första månader, och pappa dög nästan aldrig. Jag vet inte hur många måltider jag har ätit med pys i bärsjal, pys på armen eller pys i knät. Många är det i alla fall. och visst har du rätt - det vänder, och tills dess är det dessvärre bara att härda ut. Men som en barnpsykolog sa till mig - det är OK att barn skriker....
SvaraRaderaKram
En av de fina sakerna med din blogg är att du inte lyckas framstå som negativ och tråkig ens när du själv tycker att du är det :) Styrkekram!
SvaraRaderaÅhhh så har vi haft det oxå med båda tjejerna. Ganska påfrestande men som du säger själv... det går över. Nu låter jag lilltjejen sova i bärsjalen bara för att det är mysigt lite nu och då men när det bara var sjalen som gällde heeela dagarna var jag så less! Kändes som att jag fortfarande var gravid fast på utsidan.
SvaraRadera/Linda
Jag kan bara gissa mig till hur du/ni har det. Jag hoppas att det vänder fort. Om du är sugen på att få se några andra tapeter så är det bara att höra av dig, vi har även öronproppar om det behövs ;-) En extra famn finns det också, eller det finns flera men en som är extra sugen på att hjälpa till.
SvaraRaderaOm du behöver få lite egentid om det går alltså så är jag sugen på att gå på bio och se den nyaste Twiligt filmen om du vill följa med.
Kram
Vad är en blogg till för om inte att skriva av sig! Känner igen det där om att bli sinnesjuk av att vara den enda famnen som duger. Och det är ju som du säger en begränsad period, det gäller bara att komma ihåg det. E börjar bli mer pappig nu, så det är väl lagom till att jag får en ny liten apa som sitter fast på mig. ;-)
SvaraRaderaI hear you. Elliot var med en siren omkring 6-10 veckor. Kram!
SvaraRaderaKör en liten masskommentar här och säger grattis till att magsjukan flyttat ut från er, phu! Måtte den inte komma tillbaka.
Och tummen upp till årets julvärd enligt mig :-)
Kom på nu att det nog var i underkant, 2-10 veckor körde han sirenen.. se där, jag hade faktiskt glömt bort det redan! ;-)
SvaraRaderaSanna: Haha, tack gulle du! KRAM
SvaraRaderaLinda: Ja, precis så känns det mellan varven, som att man fortfarande är gravid fast på utsidan..Men snart är hon väl 14 och jag längtar tillbaka :)