Where do I begin?

Ni andra bloggers känner säkert igen er, känslan när man inte skrivit på länge och inte riktigt vet vart ni ska börja er redogörelse av den senaste tiden. Så då skjuter man upp det litegrann, och så lite till. Och lite till. Och sen, så låtsas man som att det regnar och hoppar in HÄR OCH NU.

Den här dagen, en klassisk upp som en sol och ner som en pannkaka-dag. Glada barn, glad mamma. Lämnade visserligen en ledsen Elsa på förskolan, men det var inte den där paniken som snarare varit regel än undantag under hösten/början av vintern. Buss till jobb med Veronica Maggio i lurarna, äta en banan och börja jobba klockan 12.

Men! Så fick jag en mindre trevlig överraskning i form av nytt schema. Ett som är betydligt mindre trevligt än det jag haft innan, och jag ville bara lägga mig i fosterställning och gråta. Vi som äntligen fått snurr på vardagen och Elsa som äntligen börjat vinka glatt när jag lämnar på föris. Astrid som slutat fråga "-Ska vi på föris idag? Imorgon? Dagen efter det?" varje morgon. Lugn och ro i schemat, föris 3 dagar-hemma 4 dagar och ungefär så har det snurrat runt. Underbara lediga fredagar har vi haft med middag på bordet då pappan kommit hem och roliga, kravlösa fikadejter som start på helgen.

Nepp, nu får ungarna det trevliga schemat föris 2-hemma 2-föris 1-hemma 2-föris 2-hemma 2-föris 1-hemma 2-föris 2-hemma 1-föris 2-hemma 2. Ni ser ju vilken (ursäkta) jävla soppa! Känner för att downshifta och bli hemmafru. Flytta ut i skogen och leva på bark och rötter.

Eller så ignorerar jag mitt förändringsnegativa jag och bestämmer mig för att det ska bli bra. Och så känner jag att det var nog bra egentligen med det här skitbeskedet, för det gjorde att jag inte hade ett dugg dåligt samvete över att söka föräldraledigt hela påsken. HAHA!