Lappar vi minns

Vi har en lappskrivare av rang här hemma, och det är ju så festligt att hitta en överraskning i strumplådan då och då. Ofta dyker dessa lappar upp på hennes dörr eller så får man en direkt i handen  med ett meddelande som tydligen inte kunde förmedlas verbalt. Jag sparar de allra flesta och tänker att jag ska göra något slags album i framtiden (kanske när jag gått i pension och förhoppningsvis har lite tid över).

Det märks att hennes stavning utvecklats sedan hon började lämna skrivna spår efter sig, och det är ju så kul att se. Jag har sedan lapparna börjat dyka upp blivit bättre och bättre på att tyda orden, och vill nu påstå att jag har svart bälte i barnstavning. Hyr in mig som konsult om ni har någon klurig lapp att tyda! För enkelhetens skull har jag dock tolkat lapparna nedan, och bjuder på åtta godbitar;

Kom inte in just nu för jag är ledsen nej

Jag älskar er

Småkrypsvisning

Elin välkommen

(Första gången vi träffade Elin "på riktigt")

Tills andetagen tar slut jag älskar dig Elsa

Fula mamma

Hej pappa

Hej Hanna Larsson Elisabeth hejdå

Hej mamma Hanna vill du pussa mig

Astrid börjar ettan

Igår hade vi utvecklingssamtal, eller egentligen inskolningssamtal, för Astrid. Hon har ju nu börjat första klass, efter all väntan och längtan. Klassen är i stort sett oförändrad sedan i fjol, en till kompis har kommit till. När hon gick förskoleklass så hade hon Eva L och Eva P (vill minnas att båda är förskolepedagoger) som lärare, nu till ettan har Eva P följt med och bildat par med magister Christer.

Första skoldagen var vi på resande fot hem från Rhodos, så Astrid anslöt till klassen dag två för läsåret. Det var med skräckblandad förtjusning hon cyklade iväg tillsammans med Crille första morgonen, men det visade sig vara nemas problemas! Tror att det var bra för henne att klassen är sig lik, hon är på samma fritids som förra året, båda lärarna är bekanta sedan tidigare och nya klassrummet+kapprummet ligger i princip vägg i vägg med fjolårets. Mamman kan med andra ord andas ut, och konstatera än en gång att vår lilla Astrid inte är så liten längre, utan börjar stå på egna ben.

Ny ryggsäck hade inhandlats, för i den gamla (en Fjällräven Kånken Mini) skulle visst inte läxorna rymmas. Till hennes stora besvikelse så fick hon inga läxor första dagen! Vi får väl se om den känslan håller i sig framöver. Det är mycket nytt, med ämneslektioner på ett annat sätt, men hon tycks hänga med i svängarna ändå. Den bild magister Christer har hunnit bilda av henne, det är samma bild som vi har. Hennes sätt att vara tycks inte skilja sig så mycket mellan skolan och hemmet. Det vi jobbar med, och som dom nu är medvetna om i skolan, är att hon lutar åt att vara en "prestationsprinsessa". Jag vill inte att hon ska mäta sitt värde med sina prestationer, vilket jag själv har lätt att göra. Misslyckas hon (i sina egna ögon) med ex. en teckning så kan hon bryta ihop och tycka att "jag kan ju inte ens rita en fin häst". Hon vill kunna allting direkt, och gillar inte att misslyckas, vilket gör att hon ibland inte ens vill försöka. Men med pepp och medvetenhet så tror jag att vi kommer en bra bit på vägen.

Jag och Crille tycker att det är viktigt att fråga och prata om vad de gör i skolan, även om vi får uppdateringar både via mail och på plats i skolan. Vi vill höra hennes sida av saken, hur hon uppfattar allting. Vi strävar inte efter att fostra klassens stjärna i matematik eller snabbaste sprintern på gymnastiken, men vi vill att hon ska vara snäll. Både mot andra och mot sig själv ♥

Min stora tjej!

Det går undan på morgonen, en får kämpa för att hinna med ibland

Hanna 3.0

Så var det min tur att uppgraderas till 3.0! Vi hade fest med vänner helgen innan, och så åt vi middag hemma hos oss med familjen Stråmo m.fl. på självaste födelsedagen. Många frågar hur det känns, och jag kan nog inte påstå att jag upplever någon skillnad idag mot för tre dagar sedan. Men om jag ska tänka ur ett större perspektiv, hur det känns att ha nått till den här delen av livet, då kan jag inte säga annat än att det känns mycket bra!

30 år, två fantastiska barn tillsammans med min älskade Crille som jag delat de senaste 12 åren med, vi har ett hem vi trivs i och hälsan i behåll. Vad mer skulle jag kunna begära? Tar mig framåt steg för steg mot ett yrke jag verkligen känner att jag brinner för, vet bättre nu än för 10 år sedan vad som är viktigt för mig och vad jag vill prioritera min tid till. Jag känner mig klokare, snällare mot mig själv och mer förlåtande. Har lättare för att tänka mig in i någon annans situation när något blir tokigt, istället för att kunna bli arg över dumma handlingar, beslut och kommentarer.

Jag skulle vilja säga att jag blivit en bättre version av mig själv, kanske framförallt för min egen skull. Fortfarande finns det mycket jag känner och vet att jag behöver jobba med, men en måste väl spara något att jobba på till 4.0 tänker jag?

Finaste starten på födelsedagen

Presentöppning efter smörgåstårta

Tillbaka i plugget

Efter en sommar med jobb och efterföljande semester så är jag nu tillbaka i skolbänken. Termin 5! Känns helt galet att mitt sista år på sjuksköterskeprogrammet nu är påbörjat, och att tiden gått så fort. Sedan jag sist skrev (i februari) så har det hänt massor i skolan. Nästan hela termin 4 var vi ute på VFU (verksamhetsförlagd utbildning), och jag hade tre olika placeringar. Min placering inom kirurgisk/medicinsk slutenvård gjorde jag på en infektionsavdelning, inom geriatriken var jag på ett demensboende och psykiatrin gjorde jag på på en vuxenpsykiatrisk avdelning. Väldigt lärorika alla tre!

Nu är hela klassen tillbaka inne på universitet, och vi kommer så vara resten av terminen. Just nu är det kvantitativ statistik som står på schemat, och det har varit en snabb start med grupparbeten av olika slag. Bl.a så har vi konstruerat en egen enkät (vilken skulle ha 20+ deltagare men hann få 496 innan vi hittade vart man stängde för fler inkommande svar) och sammanställt denna. Vi ligger bra till, så i morgon ska jag och Elsa vara lediga och bara mysa. Storasyster får lov att åka till skolan ändå, nu är det ju skolplikt som gäller för den damen! Och pappan han får jobba på, ingen rast och ingen ro för honom den stackaren.

Idag när jag tog en lunchpromenad (försöker att ta mig ut en sväng varje dag jag sitter hemma och pluggar) så hittade jag en hel del intressant, både vad jag tror var björnspillning och en hel massa hallon och blåbär! För bären var jag förberedd och hade med mig en burk i fickan, gott att plocka med hem till mellis. Och grädde är ju inte helt fel det heller! Någon björn såg jag dock inte, men jag kan lova att jag tittade mig över axeln lite oftare än vanligt där jag promenerade fram i skogen.

Hej

Strax över ett halvår sedan det senaste inlägget här på bloggen. Bra eller dåligt med en paus? Vet ej, men det har på många sätt varit sex jobbiga månader, så välbehövligt har det i alla fall varit.

Igår sprang jag för första gången på länge, det kändes bra. Eller ja, det kändes kanske inte så bra att det var så länge sedan, men mitt nya ledord i livet har blivit acceptans, och jag accepterar att det inte känts bra i kroppen och att motivationen varit låg. I och för sig så sprang jag efter en cyklande Elsa när vi var på promenad förra veckan, hon blev bajsnödig och vi fick bråttom hem. Men jag vet inte om den prestationen var så mycket att skryta över.

Men det kändes i alla fall bra att sätta en fot framför den andra på en stig i skogen, dra ner luften i lungorna och känna mig pigg i kroppen. Vi kan väl hoppas att den känslan håller i sig framöver, för den här kroppen behöver sina endorfiner.

Vi välkomnar hösten, med den där välbekanta känslan av nystart, rutiner och vardag.

En och annan promenad har det dock blivit, här i Bredsel

Hemmaplugg

Kursbyte i måndags, nu ska vi roa oss med medicinsk vetenskap; psykiatri, geriatrik, neurologi och rehabilitering. Ryktet från de som läst denna kurs när vi var ute på vift är att den inte är av det stressigaste slaget, och det var nog det sämsta jag kunde få höra. Nog för att det är skönt med kurser när en känner att en verkligen hinner med (och inte behöver känna blåslampan bakom sig), men jag blir så otroligt långsam i allt vad jag gör när jag vet att möjligheten finns.

Så, istället för att fokusera på neurologin så drömmer jag om vårskor. Tänker att jag ska plocka fram tidigare säsongers gamla godingar och vandra runt i här hemma. Med snön som yr utanför fönstret så känns det rimligare med fårskinnstofflor, men nu längtar jag efter något annat. Hela garderoben skulle egentligen få kunna skiftas mot en lättare variant, bort med det grovstickade och fram med det tunna, skira, böljande. Det är en av de fina sakerna med att säsongsväxla i garderoben, varje skifte gör att det känns som att hela garderoben är ny. Är så less och tycker hela vintergarderoben känns tråkig, går mest runt i underställ eller samma gamla par jeans. Vintern får dock gärna hålla i sig ett bra tag till, än känner jag mig inte helt färdig med skidåkning och det fluffiga vita, det är bara garderoben som behöver en knuff i rätt riktning.

Men! Nu ska jag banne mig ta tag i några inspelade föreläsningar, och jag tror att jag gör det nerbäddad i sängen under en filt. Min frusenhet just nu går kanske inte riktigt ihop med remsandaler och skira klänningar.

Tillbakablick till en sommardag 2014..drömmigt!

Efter helgen

När jag kom hem i fredags så gjorde jag det till ett barnlöst hem. Tjejerna hade blivit utlånade till sin farmor och farfar, och hemma satt en ensam man i soffan. Efter en dusch så parkerade även jag i soffan, vi slog på ett avsnitt Gilmore Girls, åt upp den lilla mängd choklad som fanns i hushållet och sedan sa jag godnatt innan jag kastade in handduken och la ner huvudet på kudden. Vaknade i soffan morgonen efter och var ordentligt förvirrad. Äsch, sånt som händer!

Resten av helgen spenderade jag och Crille med att äta, sova, se x antal avsnitt av tidigare nämna serie och åka ett varv längdskidor på Paglas 9 km-slinga. Sedan åkte vi till Bredsel, åt palt, provsatt i deras nya soffa och hämtade hem tjejerna. Slutet gott - allting gott. Vi kan konstatera att den där oplanerade tiden, när det är helt okej att inte servera näringsrika måltider och hålla på sovtider till sina barn, utan istället få äta chips till lunch och krypa ur pyjamasen vid 15, den var väldigt härlig och välbehövlig.

Nu är vi precis i starten på, och taggade inför, en ny vecka med rutiner och friska barn (PEPPAR PEPPAR). Skidåkning, skola/föris/jobb, Melodifestivalens fjärde deltävling i Skellefteå på lördag och kanske slalom på söndag? Det blir nog härligt!

En månad senare

Jag hade som ambition under början av året att blogga mer frekvent, hur det gick med den saken kan vi ju utvärdera med att det gått över en månad sedan jag skrev. Men kanske nu?!

De senaste 4 veckorna har jag haft VFU (verksamhetsförlagd utbildning) på avdelning 35 (infektion/hud) i Sunderbyn. Det har varit oerhört lärorika veckor, och jag har haft så himla roligt. Mina handledare har varit toppen, eller ja, hela arbetsgruppen har varit toppen. Jag har känt mig välkommen och kunnat fråga om hjälp och ställa "dumma" frågor utan att för den sakens skull behöva känna mig dum. Skillnaden när jag går på mitt sista pass i kväll jämfört med första passet är stor, jag känner mig mer trygg i min roll. Och det finns en skön känsla i magen, att jag vet att det är det här jag vill göra, och att allt jag lärt mig hittills och kommer lära mig fram till utbildningens slut kommer göra att jag faktiskt kan göra just det här, men till slut vara självständig.

Astrid har varit sjuk, hon vaknade förra tisdagen med halsont och feber vilket visade sig vara halsfluss. Kåvepenin x 3 i 10 dagar, och i sedan drog hon på sig en förkylning också, så Crille har fått vabba en hel del. Jag måste ju vara på plats ett visst antal timmar under VFU'n, och har inte samma möjlighet att vara hemma, men vi har pusslat så gott det gick och på måndag är det dags för skola och föris igen. Lyxigt har det dock varit med en hemmaman som bakat, lagat mat och hållit efter hemmet!

Vädermässigt känns det som att våren är här, vilket ju känns galet. Det är fortfarande februari, men solen värmer och vi har haft en period med plusgrader som gjort att snön sjunkit ihop ordentligt. Självklart känns det härligt när ljuset återvänder och solen visar sig, men jag är lite rädd för att skidsäsongen ska få ett abrupt slut. Vi har hunnit med 4 (eller kanske 5?) svängar till Kanis för slalomåkning, och Elsa åker nu även hon självständigt i backen. Så himla duktig, och mamman är stolt som en tupp! När det gäller skidåkningen på längden så kämpar både jag och Astrid på med skidskola, och vi gör framsteg båda två. Crille har kommit igång han med, och Elsa får till tekniken bättre och bättre för varje gång. Vi blev visst en skidåkarfamilj, fantastiskt kul att få dela intresset alla fyra.

Nu på förmiddagen så har jag och tjejerna tagit det lugnt hemma, och sedan gick vi ut på en promenad/sparktur. Efter lunch kommer pappan hem och löser av mig, och så åker jag iväg till sjukhuset. Sedan blir det ledig helg tillsammans alla fyra! Båda barnen är pigga idag, så vi hoppas att det håller i sig så att vi kan gratta Crilles mormor Harriet i morgon. Bortsett från det så får vi se vad som händer, att kolla Melodifestivalen på lördagkväll är den enda planen. Det är veckans höjdpunkt, i alla fall om en frågar barnen :)

"Vill hjälpa andra till bättre hälsa"

I höstas fick jag frågan om jag ville ställa upp på "Möt en student", som publiceras på universitetets hemsida. Jag sa ja, och fick svara på lite frågor om utbildningen och ge min bild av hur det är att studera till sjuksköterska vid LTU. Fick tips av en klasskompis senare under hösten som hittat bild och en del av texten i utbildningskatalogen också, så där hamnade jag visst också!

Tvåbarnsmamman Hanna Larsson insåg efter föräldraledigheten att det var inom vården hon ville jobba. Just nu känns många områden spännande och intressanta, men hon har siktet inställt på att så småningom bli barnmorska.

Hej Hanna, vem är du?

– Jag är en 29-årig tvåbarnsmamma som bor tillsammans med min familj i Sävast, utanför Boden. På min fritid tillbringar jag mycket tid med familj och vänner. Jag trivs bra i köket med att baka, pyssla på hemma med inredning, träna och vistas utomhus året runt med bland annat slalomåkning, som ett gemensamt intresse för hela familjen.

Varför har du valt att läsa till sjuksköterska vid Luleå tekniska universitet?

– Drömmen om att läsa till sjuksköterska är något som vuxit fram under flera år. När jag skulle ut i arbetslivet såg jag faktiskt aldrig vård och omsorg som något yrke för mig, men under åren som gått har jag insett mer och mer att det är ju det här jag vill göra. Extra påtagligt har det blivit i och med att jag väntat och fått barn. Innan det hade jag inte så mycket vårdrelaterad erfarenhet.
Att jag valt att läsa vid just LTU beror faktiskt främst på närheten. Jag har mina rötter här och att flytta eller läsa på distans var aldrig ett alternativ under den här delen av livet där jag befinner mig nu. För mig är det väldigt mycket värt att ha 30 minuter till skolan för att få ihop pusslet med familj, hem och träning.

Vad har du sysslat med innan du sökte till utbildningen?

– Direkt efter gymnasiet, då jag läste samhällsprogrammet med ekonomiinriktning, halkade jag in på ett bananskal på ett jobb som glasögonmakare. Efter det har jag arbetat som säljare i klädbutik och varvat det med två föräldraledigheter.

Vad lockar med att arbeta som sjuksköterska?

– Möjligheten att hjälpa andra till bättre hälsa. Kan jag bidra till att förändra någons inställning till det mer positiva, göra någons dag lite bättre eller ge en person en positiv erfarenhet av vård och omsorg, då är jag glad och nöjd. Jag sikar på att bli barnmorska och då lockar det att få hjälpa föräldrar att få en graviditet och förlossning att minnas med glädje och värme. Haha, nu låter jag som en riktig Florence Nightingale, men så känns det.

Vad är roligast med utbildningen?

– Allt praktiskt, så som laborationer och att vara ute på verksamhetsförlagd utbildning. Att komma ut i ”verkligheten" är pirrigt, men absolut höjdpunkten med utbildningen. Vi också har haft många engagerade föreläsare som brinner för sitt ämne. Deras intresse smittar av sig och gör ämnet mer intressant och lättare att förstå tycker jag. Sådant sätter lite guldkant på pluggdagarna.

Vad är mest utmanande?

– Den största utmaningen var att hitta mitt eget sätt att lägga upp plugget och tiden. En del börjar plöja kurslitteratur innan kursen startat, en del avvaktar och ser vad som är mest väsentligt, en del är ute i god tid och en del presterar bäst under press. Det gäller att hitta sitt eget sätt. För min del gäller det strikta tider måndag till fredag och en planeringskalender som heter duga. Då presterar jag bäst. Annars vet jag inte riktigt hur jag skulle fått ihop det med två små hemma. Även om de tycker att det är väldigt intressant att kolla i ”skelettboken”, så blir det inte så mycket gjort i deras sällskap för mamman.

Du har gjort både fältstudier och verksamhetsförlagd utbildning. Hur viktigt är det att få komma ut i verksamheten som student?

 – Väldigt viktigt, skulle jag säga. För mig som inte jobbat inom vården tidigare var det här första mötet med min kommande profession, där jag stod ”på andra sidan” och inte som patient. Vi har varit ganska många i klassen utan vårderfarenhet och för en del blev det som ett kvitto på att man gjort rätt val i inriktning av sin karriär.

Du sitter med programrådet. Kan du berätta vad ni gör och varför du vill sitta med där?

– Genom programrådet får vi studenter möjlighet att påverka utbildningen, både i stort och smått. Vi träffas en gång per termin. Då tar vi upp aktuella frågor och följer upp frågor från tidigare träffar. Alla representanter får framföra synpunkter från sin klass eller verksamhet. Jag är med för att få möjligheten att påverka och förbättra utbildningen.

Vad vill du göra efter utbildningen?

 – Mitt mål sedan start har varit att läsa till sjuksköterska, jobba i några år och sedan läsa vidare till barnmorska. Men just nu så känns många områden inom vården så himla roliga och intressanta, så vi får väl se vart jag hamnar till slut. I vart fall så vill jag befästa de kunskaper jag får under utbildningen, vidareutveckla och känna mig säker i min roll som sjuksköterska innan jag eventuellt läser vidare.

Vilka tips och råd skulle du vilja ge till den som funderar på att söka in till sjuksköterskeprogrammet?

– Ta tid att känna dig för. Jag tror att det för många kan komma som en chock hur mycket eget ansvar och engagemang det kräver, särskilt om man inte har någon erfarenhet av universitetsstudier sedan tidigare. Men ger man det tid och kommer in i sina egna rutiner så flyter det på. Och ta hjälp om du känner att det behövs. På universitet finns hjälp att få vilka problem det än gäller, allt från studenthälsan till servicedesk för teknikproblem. Och kanske allra viktigast av allt; var inte så hård mot dig själv. Ingen har dött av en omtenta, och så länge du gör så gott du kan så räcker det alldeles utmärkt.

Tillbaka till vardagen

Det var mycket vi tänkt göra under jullovet som inte blev av, men slut tog det och bra blev det ändå.

Jag skulle läsa böcker, vilket inte innefattar kurslitteratur. Antal böcker lästa: 0.

Vi skulle åka slalom tills benen skakade. Antal turer till slalombacken: 1.

Det skulle susas fram i längdspåret, både med familj och var för sig. Antal besök vid elljusspår: 1.

Antalet minuter med sista rycket med duschen ute vid bastun:  0.

Besök till frisören: 2/2! YES!

Att planeringen inte riktigt höll, det kan kan i de mer sportsliga sammanhangen kopplas till att familjen blev sjuk innan jul, och hosta, halsont och allmän trötthet höll i sig rätt länge. Gällande min uteblivna bokläsning så har jag ingen bra förklaring. Det är tragiskt men sant, jag kan konstatera att familjens 6-åring läst mer än mig. Vi har sett X antal avsnitt Gilmore Girls istället, kan iofs vara en bidragande faktor.  Att duschen ute i bastun inte står färdig än, det bara blev så. Nya tag denna vecka!

Nu har jag i alla fall lånat en snabblåns-bok (14 dagar) på bibblo, och eftersom jag varit sugen på att läsa den ett tag och känner blåslampan bakom mig (tack vare snabblånet) så tänker jag att det kanske kan vara denna bok, Björnstad-Fredrik Backman, som väcker läslusten i mig. Hoppas!

Jag kan i alla fall konstatera att lovet blev fint trots ovan nämnda uteblivna punkter, vi har hunnit träffa några vänner, spelat en hel del sällskapsspel, badat bastu, myst i soffan, barnen har byggt en hel del lego, och vi har helt enkelt umgåtts. Dock känner jag att det räcker med 24/7-umgänge under längre perioder nu för ett tag, har tagit mig tid till promenader varje dag den senaste tiden för att få vara ensam en stund med mina tankar. Det är fantastiskt fint att få vara lediga tillsammans, absolut, men det känns bra att få längta lite efter varandra under dagarna också. 

Samtalet blir lite fåordiga när vi är med om exakt samma saker hela tiden, det mest revolutionerande är om någon av oss sett något spännande på sociala medier eller när barnen varit på toaletten och berättar precis hur det gick till och vad resultatet blev.

Hurra för lov, hurra för vardag igen! Och hurra för min nya, betydligt kortare frisyr!

Nytt år - nytt hår!

Hejdå 2016, hallå 2017

Det gick snabbt, när 2016 passerade. Året då vi spenderade vintern/våren till största del utomhus med skidåkning både utför och på längden, och lek i snön. Under sommaren åkte vi iväg på bilsemester, hälsade på hos släkt och vänner och mådde gott. Hemma var visst vädret under all kritik, men vi hade riktigt flax och fick många soliga dagar.

När hösten kom började Astrid förskoleklass, och jag återvände till universitetet för att starta termin 3/6. Vintern lät sig dröja, men kom till sist med besked. Vi var taggade till tänderna och julpysslade, bakade och laddade upp inför årets mysigaste tid. Veckan innan jul trillade vi dock dit allihop, en efter en, i feber och en obeskrivbar trötthet. Lagom till julafton var vi turligt nog alla piggare, och spenderade några dagar i Bredsel med familjen. Sovmorgnar, julklappar, sällskapsspel, tid med vänner och massor av gott att äta.

Efter att vi kommit hem i mellandagarna kom kusinen Ted med tillhörande mor och far på besök och vi firade ett litet förskottsnyår med god mat, fräsiga sugrör, glitter, glamour och bubblor. På årets sista dag var vi hemma på fyra, tog lång sovmorgon, åkte skridskor på uterink (premiär för båda barnen), njöt av årets sista bastu, lagade trerätters, spelade bingolotto och tände tomtebloss. Vid tolvslaget hade Elsa kastat in handduken, men vi andra tre tittade på fyrverkerier och de många vackra lyktorna som seglade upp på himlen. Sedan somnade jag och Astrid bredvid Elsa i soffan, och jag kan inte tänka mig en bättre nyårsafton. Jag tycker vanligtvis att det nya året bör firas in med dunder och brak, men i den här delen av livet är jag glad och tacksam över lite lugn, och att få tid tillsammans med de som betyder mest för mig.

2016, du var inte så himla härlig känslomässigt, även om vi haft många fina stunder. 2017, jag har förväntningar som jag hoppas att vi ska kunna infria tillsammans. Året då jag inte ska blicka så mycket framåt, utan snarare inåt, och fokusera på att må bra både på insidan och utsidan. Satsa på kvalitetstid istället för kvantitetstid, pussas mycket och säga nej då jag känner att det behövs, utan dåligt samvete som följd.

Lilla orkade inte riktigt fram till tolvslaget ♥