Kaosmorgon

Vaknar i vanlig tid, äter en yoghurt och går ut på promenad. Kommer på att det snart är dax för Vårruset och tänker att jag kan ju springa en liten bit iallafall, för att hålla uppe flåset. Jag har ju nämligen bara sprungit en gång sen vi fick veta att 23:an flyttat in, av rädsla för att något ska gå på tok.

Börjar springa, känner efter en liten bit att det hugger till i vänster sida av magen, och att det börjar svida precis som när man har UVI. Slutar springa och börjar gå istället. Det fortsätter göra ont och svider värre och värre för varje steg jag tar, tillslut går jag i myrtakt och försöker hålla tårarna inne, vad har jag gjort..

När jag kommer hem med kinderna randiga av tårar så går jag raka spåret till toaletten. Börjar med att torka för att se om jag blöder, och på pappret syns ingenting. Drar en lättnadens suck men håller mig över magen för att det gör så ont. Känns precis som UVI, svider som tusen nålar när jag kissar. Ser ner i toalettstolen, och det är alldeles rött. Rött, rött, rött. Börjar gråta och mumlar nej, nej, nej för mig själv. Ringer till Darling som släpper allt vad han har i händerna och kommer hem.

Ringer till barnmorskan som har telefontid först klockan 10, ringer till Gyn och får en tid att bli uppringd 09.25, en och en halv timme senare. Darling ringer till vårdcentralen och får prata med en sköterska. Hon förklarar att slemhinnorna blir mycket känsligare när man är gravid och att det kan handla om en vanlig UVI. Hennes råd är att jag ska komma in och lämna prover. Åker in, får prata med en nervös sköterska som vill rådfråga barnmorskan då jag är gravid och det kommit blod i urinen. Ängeln till barnmorska kommer in och vill höra hela händelseförloppet, jag berättar allt på en utandning och hon säger samma sak som sköterskan i telefonen. Sen träffar hon så mitt i prick när hon säger;

"-Jag förstår att du är orolig och tänker "varför skulle jag springa", och att du tänker att det är ditt fel. Så får du absolut inte tänka! Även om det här skulle visa sig att vara ett missfall, så får du absolut inte tänka att det är ditt fel eftersom du var ute och sprang. Skulle det blivit ett missfall hade det blivit det ändå. Det är inte ditt fel!"

Och jag grinar. Utan hejd, för det är ju precis det jag tänker. Varför i helvete skulle jag springa för att vara i form till vårruset? Vem fan bryr sig om vårruset, jag är gravid, jag ska vara rädd om mig, inte tro att jag är någon jädra atlet.

Jag får lämna ett urinprov som visar något förhöjda värden, men läkaren som rådfrågas vill vänta med behandling eftersom jag är gravid. Däremot ska jag ringa dit om jag blöder något mer, för då måste de kolla upp vart det kommer ifrån. Det verkar som att det kom från urinen, men det är inget som är 100% säkert.

Nu ska jag bara vara uppmärksam på min kropp och ta det lugnt. Jag tänker inte ta ett löpsteg förrän nästa år då 23:an ligger i vagnen, vårruset kan kyssa mig därbak.