tisdag, april 27, 2010

Kaosmorgon

Vaknar i vanlig tid, äter en yoghurt och går ut på promenad. Kommer på att det snart är dax för Vårruset och tänker att jag kan ju springa en liten bit iallafall, för att hålla uppe flåset. Jag har ju nämligen bara sprungit en gång sen vi fick veta att 23:an flyttat in, av rädsla för att något ska gå på tok.

Börjar springa, känner efter en liten bit att det hugger till i vänster sida av magen, och att det börjar svida precis som när man har UVI. Slutar springa och börjar gå istället. Det fortsätter göra ont och svider värre och värre för varje steg jag tar, tillslut går jag i myrtakt och försöker hålla tårarna inne, vad har jag gjort..

När jag kommer hem med kinderna randiga av tårar så går jag raka spåret till toaletten. Börjar med att torka för att se om jag blöder, och på pappret syns ingenting. Drar en lättnadens suck men håller mig över magen för att det gör så ont. Känns precis som UVI, svider som tusen nålar när jag kissar. Ser ner i toalettstolen, och det är alldeles rött. Rött, rött, rött. Börjar gråta och mumlar nej, nej, nej för mig själv. Ringer till Darling som släpper allt vad han har i händerna och kommer hem.

Ringer till barnmorskan som har telefontid först klockan 10, ringer till Gyn och får en tid att bli uppringd 09.25, en och en halv timme senare. Darling ringer till vårdcentralen och får prata med en sköterska. Hon förklarar att slemhinnorna blir mycket känsligare när man är gravid och att det kan handla om en vanlig UVI. Hennes råd är att jag ska komma in och lämna prover. Åker in, får prata med en nervös sköterska som vill rådfråga barnmorskan då jag är gravid och det kommit blod i urinen. Ängeln till barnmorska kommer in och vill höra hela händelseförloppet, jag berättar allt på en utandning och hon säger samma sak som sköterskan i telefonen. Sen träffar hon så mitt i prick när hon säger;

"-Jag förstår att du är orolig och tänker "varför skulle jag springa", och att du tänker att det är ditt fel. Så får du absolut inte tänka! Även om det här skulle visa sig att vara ett missfall, så får du absolut inte tänka att det är ditt fel eftersom du var ute och sprang. Skulle det blivit ett missfall hade det blivit det ändå. Det är inte ditt fel!"

Och jag grinar. Utan hejd, för det är ju precis det jag tänker. Varför i helvete skulle jag springa för att vara i form till vårruset? Vem fan bryr sig om vårruset, jag är gravid, jag ska vara rädd om mig, inte tro att jag är någon jädra atlet.

Jag får lämna ett urinprov som visar något förhöjda värden, men läkaren som rådfrågas vill vänta med behandling eftersom jag är gravid. Däremot ska jag ringa dit om jag blöder något mer, för då måste de kolla upp vart det kommer ifrån. Det verkar som att det kom från urinen, men det är inget som är 100% säkert.

Nu ska jag bara vara uppmärksam på min kropp och ta det lugnt. Jag tänker inte ta ett löpsteg förrän nästa år då 23:an ligger i vagnen, vårruset kan kyssa mig därbak.

9 kommentarer:

  1. Jobbigt, jobbigt det där med att känna att man inte är en bra kapsel för sitt pyre.

    Ta hand om dig och lyssna på vårdpersonalen - det är inte ditt fel om nånting händer. Men nu ska ju ingenting hända utan vi tycker synd om dig som fått UVI. Lätt botat - en antibiotikakur och sen blir det bra.

    SvaraRadera
  2. Anonym12:35

    Det är ABSOLUT INTE ditt fel om det blir missfall, kom ihåg det! Man kan inte påverka det så, det är medicinskt omöjligt! Men hur mår du nu? Kan du slappna av och lita på att det blir bra? Åk in för ett VUL annars (Kvinnoklinken), de kan inte neka dig, och det kan vara väldigt lugnande och skönt att få se själv att allt är bra i magen...

    SvaraRadera
  3. Ojoj jag förstår precis hur du känner men hon har rätt, BM. Skulle något "släppa" för att du sprang lite då skulle det ändå inte ha klarat sig:P Men som sagt, jag ska inte säga så mycket som grinade för att jag råkat äta en bit abborre under grav;) Jag håller tummarna för att allt går bra och att du kan pusta ut!

    SvaraRadera
  4. Anonym13:42

    Ta det lugnt gumman.Yänker på er.Kram mamma.

    SvaraRadera
  5. Älskade vän! Hoppas allt är bra och skit i att springa. Du kan ju alltid gå med mig och bäbis i lugn takt.

    Ta nu hand om er, och det kommer att låta skrutt men försök att inte oro dig. Det kan jag göra istället...

    SvaraRadera
  6. Men usch då. =( Vad obehagligt det måste ha varit. Nu hoppas vi på att UVI´n går över med en jäkla fart och att pyret fortsätter att må bra i din mage. =)
    Stor kram
    /Linda

    SvaraRadera
  7. Tack tack fina ni för era kommentarer. Nu har lugnet funnit sig i kroppen och jag är inte längre hypernervös. Det ska nog gå bra det här! :)

    SvaraRadera
  8. Anonym21:20

    Oj så otäckt! Hoppas det går bra och att du kan fortsätta motionera i lagoma doser.

    Kram/Ingela

    SvaraRadera
  9. Ska oxå springa vårruset!

    SvaraRadera