För ett litet tag sedan skrev jag om myrsamlingen jag hade hos min farfar, och honom kommer jag aldrig att glömma. Under min uppväxt har jag haft en farfar och en mormor, både farmor och morfar gick bort innan jag föddes. Jag tyckte det var en jättebra idé att dom två skulle gifta sig, så skulle de slippa vara ensamma. Nu såhär i efterhand inser jag att med deras starka viljor och olikheter skulle det nog varit dömt att misslyckas.
Han blev 90 år, nästan 91, innan han odramatiskt somnade in. Han kände sig färdig med livet, och hans kropp var sliten och trött. Jag är inte riktigt säker på om jag tror att man kommer till himmelen då man dör, men jag hoppas då det. Kanske sitter farfar och håller farmor i handen där uppe bland molnen, sin fru som han fick leva utan i 45 år.
En väldigt bra farfar var han, inte som alla andra och perfekt för en tjohalia som jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar