Sen vi kom ut ur garderoben i bebisverkstaden så har det haglat tips och råd över oss. Många peppande mail och kommentarer kommer från vilt främmande människor som själva promenerat samma väg som oss. Det alla tipsar om är att ta hand om varandra när det blåser i huvudet, och att sätta vår relation över allt annat. Jag vet inte om jag kan säga att den här prövningen gör oss starkare än något annat par som inte gått igenom den, men jag vet att vi, tillsammans, blivit starkare. Det måste vi vara för varandras skull.
De som inte har en susning om hur man mår i huvudet kommer allt som oftast med tipset from hell: "-Om du bara skulle sluta tänka på det hela tiden, då skulle du säkert bli med barn på momangen!" Och så står vi där igen, det är MITT fel att jag inte blir gravid, eftersom längtan efter ett pyre inte vill sluta finnas och jag får skylla mig själv. Människor som kommer med liknande kommentarer, ofta och gärna i nedlåtande ton, vill jag sticka nålar under naglarna på. Punkt slut.
Jag önskar att jag skulle kunnat hitta någon som gått hela vägen från trubbel till bebis här i krokarna, som inte bara är en okänd människa bakom en blogg. Alla regler och procedurer är olika mellan olika landsting, och man tycks inte kunna få några klara besked eller spelregler om hur det fungerar här. Förresten så har barnmorskan jag pratade med inte hört av sig, så där fick jag för att jag höjde henne till skyarna. Ska ringa tillbaka så fort jag har möjlighet, har ju jobbat alla morgonar från klockan 8 senaste tiden och då passar det inte. Känslorna arg, förvirrad, ivrig och ledsen turas om att ta huvudet i besittning, och det går inte att stänga av. Det går bara att gilla läget. Gi-la-la-la-la läget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Hanna!
SvaraRaderaJag tycker att det är rent av förjäkligt att folk ska komma med "goda råd" om att ni ska sluta tänka på erat framtida barn. Hur dumt låter inte det?! Det går ju för tusan inte att sluta tänka på. Ni tänker ju för att ni verkligen vill ha detta pyre och inte tvärtom. Man kan inte stänga av sina känslor eller sina tankar. Jag tycker att ni är otroligt starka Hanna. Det kanske inte känns så för er alla dagar men det är starkt att kunna prata/skriva om dessa känslor tycker jag. Jag tror heller inte att det finns så många goda råd utan det som skulle lätta på oron är ju att få ge lanstinget en fetsmocka och sedan få råd och hjälp på den vägen. Och jag är så himla ilsk över hur sjukvården behandlar er. Ni råkar vara unga och ha en längtan och inte 40+. Det är ju för tusan värsta åldersdiskrimingeringen! Längtat efter ett barn har ingen åldersgräns! Och är man 40+ så är det helt enkelt inte säkert att man ska kunna få barn men är man unga som ni så förstår jag att man blir rädd, ledsen, arg, förvirrad och alldeles maktlös när det inte går som man vill. Det är ni som borde prioriteras. Jag tänker på er Hanna. Håller fan tummarna varje dag. Stor kram /Linda
Jag bokade som sagt en tid till en privat läkare, som inte tyckte att jag var för ung för att få hjälp (vill minnas att jag knappt var 22 år, minnet börjar svika när man är så farligt närä 30 som jag) han lyssnade bara på min oro, kollade vad som var fel och skrev ut hormoner för att kicka igång ägglåssningen.. Visserligen i finland, men det borde väl fungera i sverige också? Alltså att välja vården från en privat klinik iställer för landstinget, dom brukar ju vara mer mån om sina patienter tycker jag iaf..
SvaraRadera