Damn you storspovar!

Både igår och i förrgår blev jag jagad av två storspovar på min morgonpromenad. Jag har sett dom dagligen sen dom anlände i våras, men de har alltid hållt sig i mitten av en gärda som det går gångvägar på båda sidorna av. I förrgår hade de inkvarterat sig på en liten liten gräsplätt som ligger mellan ena gångstigen och älven, när jag såg hur den ena kutade rygg och sprang runt så kunde jag inte hålla mig för skratt. Det såg förjävla roligt ut. Men det skulle jag inte ha gjort, då blev han/hon förbannad och började cirkulera runt mig samtidigt som ett kvittrande hämtat direkt från avgrunden kom från dess strupe.

Jag ökade på tempot i stegen och när jag kom in på bostadsområdet som ligger bredvid så gav den upp. Igår var det samma sak, fast dom var två, dom mindes nog vilken häxa jag varit. Då hojtade jag, viftade med armarna och sprang, hoppas att ingen såg mig. Berättade om mitt bekymmer till Darling och han föreslog att jag skulle ta med ett tillhygge för att försvara mig, förslagsvis drivern "-Då kan du slå en birdie". Ratade hans idé och begav mig ut i morse återigen.

Passerar på ena sidan gärdan, nästan smygandes, ser inte en fågel så långt ögat når. Lite smånöjd med att jag gick vinnande ur striden promenerar jag vidare, dock hela tiden spanandes efter storspovarna. När jag passerar andra sidan gärdan så hör jag återigen avgrundkvittret med en oroväckande hög volym. Vart fan är den? Tre meter ifrån mig i diket sitter den ena lilla vildvittran och lurpassar på mig. Upp i luften och cirkulerar runt mitt arma huvud medans jag halvspringandes gör mitt bästa för att fly. Den ger upp efter en stund och jag känner mig blåst. Imorgon då blir det en strid utan dess like.

Storspovarna är för mig vad stockholmarna är för gotlänningarna. Kommer om våren/sommaren och tror att dom äger stället. Är högljudda, otrevliga och sticker sen vidare när dom blir less eller det blir för kallt. Skrämmande varelser.