När alla sa att väntan och ängsligheten som gravid var värst fram till vecka 12 så var jag dum nog att lita på det. Tiden flög för mig fram till vecka 14-15 ungefär, men nu står den still. Det känns som att den lilla magen som börjat bukta ut krymper dag för dag och som att bristen på illamående och rörelser betyder att det här gått åt skogen. Som att ultraljudet två veckor bort kommer avslöja bristen av liv innanför naveln.
Jag har dåligt samvete gentemot 23:an för att jag bär nyckelband runt halsen på jobbet, för att jag nyser och för att jag är stressad. Att jag gör magen till en mindre trivsam plats. Tidigare har Darling kunnat trösta så bra och fått min oro att kännas överdriven, men nu har min orolighet smittat av sig istället.
Varje kväll frågar vi snällt och försiktigt efter en liten, liten spark eller ett sprattel, men inget kommer. Darling lyssnar på magen och tycker att det därinne låter som sånt där godispulver som sprättar på tungan. Men vad betyder det egentligen?
När jag kommer hem så lägger jag mobilen i kökslådan och låtsas som att den inte finns. Jag vill inte prata om hur det känns med magen, hur jag mår eller vad jag tror att det är för sort. Jag önskar att jag kunde säga att jag spyr som en gris varje morgon eller att jag inte får sova för att 23:an steppar på min kissblåsa, men det kan jag tyvärr inte. Här sitter jag istället och undrar om det varit ren och skär inbillning alltihop.
Två veckor går fort. Jomentjena. Kanske för dig eller hon eller han, men inte här. Här är varje minut 300 sekunder och klumpen i magen växer för varje långsam sekund som går.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag vet inte om det tröstar dig, men det är ju just de där veckorna som kallas spökveckorna! För då står utveckligen (som det verkar utifrån alltså) stilla och man börjar ifrågasätta om det överhuvudtaget någonsin funnits en bebis där inne. När jag var gravid med min son kände jag exakt som du vid exakt samma tidpunkt som du. Det jag gjorde då var att jag ringde min barnmorska och bad att få lyssna på bebisens hjärta. Hon sa att det inte finns någon garanti för att det hörs men att jag kunde få komma ändå om jag förstod att det i så fall inte automatiskt betydde att bebisen var död.
SvaraRaderaHjärtat slog dock hur fint som helst och (nästan) all min oro inför ultraljudet försvann. Ring redan idag och stå på dig, klart du ska få höra 23ans hjärta ticka på!
Tack tack tack snälla Anna!
SvaraRaderaBestämde mig nyss när jag försökte borsta tänderna samtidigt som jag grinade att jag ringer min BM imorgon, även om vi inte får komma och lyssna på lilla hjärtat så kanske hon ändå har något att säga som lugnar oron.
Tack för din kommentar!
hanna exakt sådär kände jag med...
SvaraRaderaoch jag kände ingenting i magen..verkligen ingenting förrän v.22-23. var ett nervvrak veckan innan ulraljudet.
Då jag väntade Leo så kände jag sprattel ganska tidigt men sedan var det borta ett tag precis som anna säger, med Lilly likadant. Med denna krabat i magen kände jag ingenting föränn typ vecka 20 första gången. Barnmorskan har sagt till mig att det beror mycket på hur barnet ligger om man känner något eller inte. Säg exakt till barnmorskan hur du känner så hjälper hon garanterat dig, det är ju inte meningen är du ska gå och oroa dig. kram på er!
SvaraRaderaHoppas du får några lugnande ord av din BM!
SvaraRaderaJag mår ju fortfarande rysligt illa så egentligen borde jag kanske inte vara orolig då dessa veckor inte är så spökiga alls för mig. Men ändå ligger jag där på kvällen och petar lite på magen och frågar "är du där inne"?
Har känt lite rörelser ett par gånger men nu var det många dagar sedan.
Det var liksom längesedan vi var på nån kontroll och det är länge till nästa. Jag längtar till RUL och tiden efter då man får gå lite oftare hos BM och höra hjärtljud och mäta mage. Jag behöver lite sådana där hållpunkter för att det ska kännas verkligt!
Hur har du gått? Om du inte ring din barnmorska än så gör det genast, och be om att få höra hjärtljuden! Stå på dig! Och det är okej att börja grina i telefonen, det gjorde jag och det var nog bara till min fördel. ;) Hoppas du skriver något så fort du ringt, jag håller iaf tummarna för att du får en tid så snart som möjligt!
SvaraRaderaAnna J: Håller tummarna för att du snart får ditt lilla knott i famnen! :)
SvaraRaderaMarie: Tack, det är så skönt att ha någon i närheten som vet precis vad man snackar om :)
Em: Gräset är alltid grönare, nu skulle jag föredra att spy vereviga dag, men om jag satt i din sits skulle jag säkert önska det motsatta :) Snart har vi båda passerat RUL och får lite hållpunkter, bara att hålla ut, visst? :)
Anna med Sigge: Det gick jättebra, på fredag får vi leta efter lilla hjärtat! :) Det känns lugnande bara att veta att vi snart ska dit, tack för ditt tips att ringa BM!
Jag vet precis hur det känns... Är ju gravid igen och oroar mig varje sekund av dagen, trots att vi sett den lilla ärtan - senast imorse med hjälp av VUL.
SvaraRaderaLäser att ni ska in till BM på fredag - toppen! :D Jag håller alla mina två tummar, och min mans också för säkerhets skull... ;) Det är nog ingen fara på taket ska du se!
KRAM och lycka till!