Min älskade ängel Annika på MVC fick ännu en gång lyssna på en storbölande Hanna som hickade fram orden om oro. Hon är så bra på att lyssna och få en att känna sig hörd, snacka om att vara rätt människa på rätt plats.
"-Det är nog svårt för er att förstå att ni efter att ha längtat så länge blivit gravida, att sedan våga tro att allt ska gå bra är ännu svårare."
Och så grinade jag lite till.
Precis som alla ni som lämnat kommentarer så sa hon att det inte behöver vara något fel, och att det inte är säkert att vi kommer hitta hjärtat även om det pickar på. Jag förklarade att det är en risk vi gladeligen tar, för om vi inte ens försöker kommer jag ha samma mentala kapacitet som en påse nötter om två veckor när det är dax för UL. Fredag 08:00, bäst att ta med ett gäng näsdukar, för vad som än hörs eller inte hörs så kommer jag grina ögonen ur mig.
Jag skyller på hormonerna. Och mammahjärtat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi tänker på er här nere!
SvaraRaderaMen jag är 100% säker på att du fortfarande har lilla 23:an i magen:)
När jag precis kommit förbi vecka 12 med Maja-piraya så gjorde jag inte annat än oroade mig och grät..
Kände inget alls då, ingen skillnad på magen och skraj som tusan.
Men min snälla BM talade om att oron och tårarna och den där enorma beskyddarinstinkten när det kom till magen var också tecken på att man var gravid, att hormonerna förberedde en för att det snart skulle komma ett barn som man måste vara ständigt uppmärksam på..
Så jag är säker på att ni kommer se lilla 23:an på ert UL!
Hang in there!
Att 23:an är kvar råder det inga tvivel om, det är det lilla hjärtat som oroar. Snart får vi se och höra!
SvaraRadera