Det svarta hålet

Häromdagen läste jag Kitty Jutbrings blogginlägg om "det stora svarta hålet", som en del föräldrar hamnar i efter att deras små kommit till världen. Och jag blev så ledsen, för precis så känner jag.

Elsa har inte varit någon walk in the park, det har varit skrik, ett oerhört närhetsbehov, sugbehov och en mammighet som inte kan vara av denna värld. Ett tag skrek hon som en stucken gris så fort någon annan än jag ens tog i henne, och när hon kom till min famn så blev hon knäpptyst. Väldigt glada har vi varit över att det finns åtminstone en famn hon känner sig riktigt trygg i, men det har varit påfrestande att ha en Elsa som utväxt på sin kropp i veckor/månader, trots att hon är så fin och underbar.

Eftersom att jag varit så låst till Elsa så har jag känt mig otillräcklig till Astrid. Om jag lämpat över Elsa till en annan famn och försökt att inte höra de ledsna tjuten när jag duschat/lekt med Astrid/skalat potatis så fick jag dåligt samvete. Den där tvåbarnsglädjen har inte riktigt infunnit sig hos mig kan man säga, för hur jag än vänder mig så har jag arslet bak och någon är ledsen. Antingen Elsa för att hon befinner sig mer än en decimeter från mig och mina bröst, eller Astrid som pekar på nappflaskan och säger att "-Pappa mata Elsa den, mamma vara mej?".

Allt som haft med Elsa att göra har känts som krav och måsten, som att det hängde på mig om hon ska vara glad och nöjd. Pappan har varit och är så exemplarisk och gör allt vad han kan för att få henne tillfreds, att avlasta mig när jag har Elsa fast i famnen och försöker se till att jag och Astrid ska få den tiden själv tillsammans som vi båda två behöver. Han trugar med napp efter napp av olika fabrikat, sjunger, dansar och hoppar omkring som om han hade eld i baken och ger ersättning eller pumpad mjölk i flaska. Det funkade inte alls från början, men de har gjort framsteg.

För några veckor sedan blev det bättre. Nu kan hon somna och sova en stund i Crilles famn om hon är nyäten och riktigt trött. Ibland kan hon sova själv i en halvtimme om jag matar henne till sömns eller lyckas söva henne i vagnen och den förtsätter rulla. Men fortfarande känner jag hur stressen rusar i kroppen då hon knorrar och tjuter till, nu börjas det igen och det hänger på mig. Mitt ansvar, ingen annan kan göra något, och misslyckas du så är det kört. Det har känts så ensamt och jobbigt, man ska inte behöva längta efter att ens lilla bebis blir större och det här tillståndet magiskt ska försvinna, man ska inte ha ont i magen då man går och lägger sig på kvällen för att man vet att imorgon blir det samma sak igen. Man ska inte behöva ha skuldkänslor för att man blir så jäkla trött och tänker att NU GER JAG UPP när man blivit väckt minst en gång i timmen under hela natten.

Den här veckan vände det. Det har varit så roligt, bra och underbart. Jag och flickorna har hittat någon slags gemensam rytm, Elsa är så mycket gladare på dagarna, det är bara kvällarna som kan vara tjorviga, och om nätterna så är jag mänsklig napp men det funkar utan problem. När jag varit såhär glad och lycklig över allt under veckan så märkte jag att det inte varit så bra sen Elsa kom. Det är ju såhär det ska vara! Och det känns inte bra alls, tre månader av vår tid tillsammans har varit jobbig och nedsvärtad av tråkiga tankar och tårar emellanåt. När vi varit med vänner eller hittat på saker så har det varit så mycket lättare, men när vi varit själv så har det känts jobbigt.

Nu siktar vi framåt med fler bra dagar och veckor, och jag önskar att Elsa ska börja gilla nappen, det skulle göra livet så mycket enklare för hela familjen. Och jag är så otroligt tacksam för att jag delat och delar allt det här med världens bästa sambo och pappa, utan dig hade jag lagt mig i sängen och självdött av frustration.

Den senaste tiden har jag mellan varven inte känt igen mig själv, men nu säger jag HEJ HANNA! Kul att ses och välkommen tillbaka!