När stora barnet sover hela natten i sin egen säng, då borde jag ju logiskt sett tycka att det är himla skönt (med tanke på inga karatesparkar, mer än 25 centimeter att disponera i liggyta osv). Men ändå håller jag på att gråta blod när jag på morgonen smyger upp och kollar in i hennes rum, ser henne ligga där med det blonda rufset över hela kudden. Min lilla bebis, som snart fyller fyra och INTE BEHÖVER MIG LÄNGRE. Snyft.
Tur att Elsa väldigt gärna sover i mitten av dubbelsängen, så att det inte blir så ensamt menar jag. Man har ju liksom vant sig vid att alltid vara fler än två (tror att det går att räkna antalet nätter vi sovit själva på en hand sedan Elsa kom till världen, borträknat de nätter dom sovit borta).
Med Snussen i näven
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar