Darling har nu haft en framgångsrik dejt med sin burk. Finns det något min kille inte klarar? Bara en enkel fråga sådär.
Jag blir lite mer förbannad för vart steg vi tar på den här krokiga promenaden. Hade inte jag lusläst tiotusen barnlöshetsbloggar så hade vi inte haft en susning om vad som kommer hända fortsättningsvis och vad som förväntas av oss. Vi har inte fått någon introduktion, vilket jag förstått att man får på de flesta sjukhus/kliniker, och ringer man gyn i Sunderbyn med frågor så blir man snäst åt och inte ett dugg klokare. Idag blev Darling hänvisad till en toalett vid receptionen när han skulle lämna sitt prov. Som att situationen i sig inte är nog stressande utan surrande folk som står bakom dörren i korridoren utanför. Lite jävla värdighet skulle inte vara för mycket begärt enligt mig, och lite mänsklighet skulle inte heller skada.
Vi är helt vilsna i det här, och det finns EN människa jag pratat med över telefon som visat välvilja och förståelse. Alla andra skator har snäst och betett sig om vi vore någon slags ovälkommen belastning. Och det hör fanimej inte hemma inom sjukvården.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar