Tårar, min guldklimp, och förhoppningsvis ett svar.

När jag och svärmor pratade om bebistillverkandet för någon vecka sen så frågade hon hur vi mår. Jag svarade att Darling bryter ihop ordentligt lite då&då, medans jag går runt och är lite labil hela tiden. Men nu har jag gått från att vara "lite labil" till att vara mycket labil. Det är ett jävla grinande på mig, och jag är så less.

Jag blir inte hysterisk utan snarare apatisk, får knappt fram ett ord och bara gråter förtvivlat. Stackars Darling vet inte vad han ska ta sig till då det inte finns något som hjälper, så han håller om och försöker trösta. Förra veckan i bilen utanför Willys, i förrgår i soffan och lite därimellan. Inte ens världens bästa Darling kan trösta, för jag vet inte själv varför jag gråter.

Darling försöker få mig att stressa ner, och gör därför ALLT här hemma för att jag ska kunna sätta mig vid dukat bord när jag kommer hem, och sedan "bara vara" resten av kvällen. Inte behöva oroa mig för dammråttor i hörnen, middag som ska lagas, bröd som ska bakas och tvätt som ska tvättas, hängas och vikas. Förstår ni vilken guldklimp jag har?

Igår sa min läkare att Darling har rätt (jo, jag har varit till vårdcentralen och ni får höra senare), och undrade om jag kunde påverka min stress på något plan. Jag svarade att det börjar lugna ner sig på jobbet, att jag inte tränar lika mycket som tidigare och att det enda som tillkommit och är stressande är oron för att det inte blir någon bebis. Hon hummade och sa att det är precis den oron jag behöver bli av med. Det kan jag inte bli på egen hand, utan det måste hon hjälpa mig med genom att berätta vad som inte stämmer. Nu får vi bara se om hon kan göra det, och det är så skönt att vi äntligen fått ta ett steg närmare ett svar. Hoppas bara att hon nu har ett, och i vilket fall som så lär jag väl grina ögonen ur mig.