När Sandra berättade att Pyret flyttat in så blev jag eld och lågor. Filip ska bli storebror och några av våra absolut bästa vänner ska bli föräldrar igen! Vår bekantskapskrets ska utökas med ett litet liv som vi ska få se växa upp och glädjas åt. Jag längtar efter att få träffa Pyret till sommaren, och vet att han eller hon kommer få några av de bästa föräldrarna ett barn kan få.
Jag kan för allt i världen inte förstå de människor som tror att jag inte gläds över att en av mina bästa vänner ska bli mamma igen? De som ifrågasätter om Sandra verkligen tror att jag är glad för deras skull och inte bara säger att jag är det för att det är vad jag borde vara? Ni måste verkligen vara dumma i huvudet på riktigt.
Den dagen jag inte kan glädjas åt andras lycka utan är så upptagen med min egen olycka lär aldrig komma. Och skulle den mot all förmodan göra det, då lägger vi ner bebisplanerna och är lyckliga åt vad vi har istället. Jag är ingen bitterfitta, och kommer aldrig bli det heller. Men ni som snackar, ni verkar redan ha kommit en bra bit på vägen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gumman.. Jag skulle bli så förbannad och ledsen om folk skulle tro att man är så uppe i sitt eget barnagörande att man inte blir glad över andras barn. Speciellt över ens vänners barn. Detta är helt OTROLIGT galet! Jag tycker ta mig fan att det är ett påhopp. Du har alltid varit en människa som verkligen kan glädjas med andra. Du har alltid blivit eld och lågor om man berättar något och du bryr dig verkligen. Varför i hela friden tror nån någon annat?! Och speciellt när det gäller ett barn?! Jag skakar bara på huvudet.. Skämmes folk!
SvaraRaderaStor och lång kram /Linda