Min dubbelgångare i plast

Idag höll jag på att få ett sammanbrott när jag brottades med en provdocka. Till sist var jag så frustrerad att huvudet höll på att sprängas och jag ville ropa efter Sandra för hjälp, men hon hade ju redan gått hem. Hanna kunde inte lämna nedre plan och där stod jag själv med en plastkropp i samma storlek som mig själv. Till sist fick jag dit det vänstra benet som inte var ett dugg intresserad av att sitta ihop med resten av kroppen, och herre min je så nöjd jag blev. Det gjorde resten av dagen till en walk in the park, mycket skönt att kunna glädjas åt det lilla. Det behövs ibland!