Den senaste tiden har jag kännt mig likgiltig inför detta barnaskapande. Inte hoppfull, inte nedstämd, ingenting. Längtan finns alltid och maler i bakhuvudet, men det har den gjort så länge att det känns normalt. Det har varit skönt att stoppa huvudet i sanden som en struts och låta dagarna gå utan tårar och förtvivlan.
Uppenbarligen var det bra med en paus mitt i detta känslomässiga kaos, och nu står vi och stampar förväntansfullt i väntan på nästa försök. Försök nummer 23 låter ju som att det ska kunna lyckas, eller hur?
I såna fall ska jag kalla magen för 23:an.
Den 15 mars hoppas vi att kolonin som bott i min mage flyttat ut och att vi får tummen upp av doktor Baara eller doktor Pjotr. Har den inte det så vet jag inte vad jag gör, tröstköper en katt kanske. Stackars Darling i såna fall, för då måste han flytta ut i förrådet. Håll tummarna nu, om inte för 23:ans skull så för Darlings. Förrådet är nämligen oisolerat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
hahaha va roligt du skriver. Skönt att du har lite distans till det hela. Appropå inlägget om adoption tycker jag att det verkar bra att ändå fundera över alternativen. You go! Kram från syster jessicas kompis Elin
SvaraRaderaTack snälla du :) Det känns som att det är skönt att veta vart vi står redan nu om det nu skulle bli den vägen :) Hoppas allt går bra med bröllopsplaneringen! :) kram
SvaraRadera