Idag har hon funnit lika länge utanför, som inuti min mage. En nio månader gammal liten dam som är rik på vilja, fattig på förstånd och redan nu är en spjuver av rang. Hon är väldigt väl medveten om när hon gör något som hon inte får (kryper i turbofart till diskmaskinen om den är öppen, klättrar i trappan och vänder sig om och tittar på en med ett stort flin, river ner brickan med fjärrkontroller från vardagsrumsbordet det första hon gör varje morgon osv).
Hon äter allt som serveras, och det med god aptit. Nu skär vi maten i bitar och lägger på brickan som sitter på matstolen, hon äter själv och vi petar in lite extra då och då, och sedan sanerar vi köksgolvet.
Vi försöker få henne att somna mer självständigt. Tidigare har hon bara kunnat somna i famnen, nu somnar hon i sin säng med någon av oss på sidan av, strykande med handen på hennes rygg. Ett steg i taget, nästa blir att bara sitta bredvid och sedan att kunna lägga ner henne och gå ut ur rummet.
Hela tiden ska det stås upp, och det mot allt lämpligt och olämpligt. Hon byter stöd (från t.ex. soffan till soffbordet) och går försiktigt längs möbler i höjd med soffbordet. Några sekunder kan hon stå själv innan hon tappar balansen, och hon är så glad när hon gör det. Antagligen därför att vi tjuter "-MEEEEN EEEEEELSA! STÅÅÅÅÅR DU SJÄÄÄÄÄLV? DUUUUUKTIG!", jag skulle nog inte heller kunna hålla för mig skratt.
Vi besökte BVC tidigare i veckan, vågen visade 7.685 gram, och måttstocken 70.5 centimeter. Hon följer alltså sin kurva, som på vikten ligger en under medel, och ganska mitt på medelkurvan för längden. Chockerande nog så är hon både lättare och kortare än vad hennes syster var vid samma ålder, det tror jag inte någon skulle kunna gissa. De är så olikt byggda!
Det har varit ganska många famniga dagar den senaste tiden, och jag gissar på separationsångest. Rätt typiskt för hennes ålder har jag förstått, och då är det inget annat att göra än att bära och kramas. Och lyssna på gallskrik när man skalar potatis! Annars är hon en glad, pigg och framåt tjej. Som stal mitt hjärta för 9 månader sedan, och som jag misstänker aldrig kommer lämna tillbaka det. ♥
fredag, juni 28, 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Låter härligt! Den där kramigheten känner jag igen. Neo är precis likadan just nu och jag håller på att bli galen av trötthet eftersom nätterna också är tunga för tillfället. Men just idag börjar mannen sin 6-veckorssemester så nu är vi två vuxna på två barn fram till Noah får vara på förskolan igen! Underbart!
SvaraRaderaKram och hoppas att ni får en härlig sommar!
Grattis till stora tjejen!
SvaraRaderawww.mammatea.se