Genom dalgången Ladtjovagge var det rätt flackt med fin led, men så fort vi svängde av upp i Kitteldalen blev det stenigare. Vi korsade Kittelbäcken på flera ställen, men det var så pass lite vatten att vi inte behövde vada utan kunde kliva över balanserandes på stenar. Första ordentliga stigningen kom där leden gick upp mellan Tolpagorni och Vierramvare, där det var en brant med större klippblock.
Andra fortsatte direkt efter, upp på Vierramvare som endast bestod av sten i olika storlekar och som jag upplevde var den brantaste stigningen. Efter att vi tagit oss upp så såg vi toppstugorna och toppen som små prickar, vi såg äntligen målet! Sedan var det bara att börja ta sig ner 200 meter på andra sidan innan vi lunchade i Kaffedalen.
Där befann vi oss vid Kebnekaises fot vilket kändes som ett stort jäkla skämt, skulle vi uppför den branten och sedan vidare mot toppen?! Ingen av oss hade någon vidare aptit, men vi åt ändå, och fortsatte sedan vidare.
Det var tungt fysiskt, men vetskapen om att vi bara var ungefär 2 timmar bort från toppen gjorde att det kändes lättare psykiskt. Vi pinnade på och tog en snabb paus vid en av toppstugorna. Efter det så blev det betydligt flackare, men var rätt stora stenblock att kliva på/över tills vi nådde fram till glaciären. När vi kom över krönet och jag såg den vita snön lysa framför oss så kändes det fantastiskt, vi var snart framme vid målet vi strävat efter i 7 timmar!
Både vid frukosten och påväg upp hade vi fått höra av dem som varit före oss att man inte tog sig upp på toppen utan stegjärn (typ broddar med mördartaggar). När vi nådde upp till glaciären fick vi dock höra av ett killgäng att det gick nu när solen lyst så att översta snölagret blottnat upp, men att vi skulle vara försiktiga.
Upp på toppen tog vi oss, alla fyra. Jag och Anne gick upp på själva spetsen som var ca 1,5 meter bred med raka kanter ner på bägge sidor. Känslan var fantastisk, solen sken som aldrig förr (vi fick höra att en guide sagt att det var max 5 dagar med så bra väder per säsong) och det var så mäktigt, vi hade bestigit Sveriges högsta berg, 12 kilometer på 7 timmar!
Vägen ner var lika lång, men tog 5 timmar. Konditionsmässigt var det en walk in the park, men det slet mycket på knäna och kändes ordentligt i fötterna.
Då vi kommit "hem" till fjällstationen så blev det inspektion av ömma fötter, en iskall dusch (slut varmvatten) och middag innan vi trillade i säng, mycket nöjda med dagens prestation!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar