Argbiggan herself

Jag blir nästan ilsken när följande kommentarer fälls då det diskuteras det faktum att vi är reproductivly challanged;

"Ni är så unga än, det är inget att vara orolig för"
Att vi är unga och ska vara som mest fertila båda två gör oss sjukt stressade. Visst, vi har gott om tid på oss att försöka innan våra biologiska klockor tickat färdigt, men vi lär knappast bli mer fertila om vi slappnar av och låter åren gå.

"Sluta tänk på det så kommer det gå. Det beror säkert på att du tänker på det hela tiden"
Så det är MITT fel att jag inte blir gravid? För att jag längtar så att hjärtat gör ont? Sen kan ingen som inte längtat själv veta hur det känns att försöka och misslyckas gång på gång. Det finns dessutom inga vetenskapliga studier som bevisar att stressen man ofrivilligt utsätter kroppen för när man så förtvivlat längtar efter ett litet pyre är skadlig eller försvårar att bli gravid. Visst, jag har också hört sjutusen historier om par som försökt i flera år utan framgång, adopterat och sedan blivit med barn, men det finns som sagt inga vetenskapliga bevis.

"Ni har ju bara försökt i ett år, det kan ta mycket längre än så"
Vi har försökt i 17 månader, ett år har bara 12. Och även om dom där 5 månaderna inte låter som särskilt mycket i andras öron så har det varit en halv evighet för oss. 17 gånger har vi blivit så besvikna att det sved i hjärtat, 17 gånger har ett ensamt streck på en sticka fått mina ögon att tåras, 17 gånger har hoppet försvunnit i en blinkning. Vi vet att det kan hända att vi lyckas på försök nummer 37 på egen hand, men det känns väldigt avlägset.

I de allra flesta fall tror jag att dom som kommer med kommentarer som dessa menar väl, men jag blir ändå irriterad, sur och ledsen. Att försöka förminska våran oro och försöka få oss att tro att den är obefogad gör inte att vi mår bättre på något sätt. Vi har på något sätt lärt oss att leva med den, och det får människorna runt omkring oss vackert också göra.